Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Maj 1998     Till nyhetsbreven

OBS! Senaste Nytt !

Två veckor bland Bolivias gatubarn!

Innehåll: Ett kärt återseende San Antonio parken Ana Marias öppna mottagning Ett ögonblick i Bolivia Reinaldo Maria och hennes son Mauricio! Eva-Lisas möte med Jorge Lite från min resedagbok Emma och Marit berättar

Ett kärt återseende

Det kändes som om tiden stått stilla, fast det var två och ett halvt år sedan sist. En märklig känsla. Första mötet blev med Ana Maria och Santi (Santa Cruz). Allt verkade vara bra med dem. Deras son Christian, snart fem år var sig lik, men drygt två år äldre. Redan på onsdag åkte vi till El Arca-barnhemmet. Där välkomnades vi med stor glädje och värme. Skillnaden var enorm sedan förra gången jag träffade grabbarna. Då var de alldeles nya där. Livet på gatan präglade dom ännu mycket, de var rastlösa, oroliga, högljudda och behövde mycket kärlek och uppmärksamhet. Nu efter 2,5 års rehabilitering var de lugna, hade ett helt annat självförtroende, ögonen strålade och de verkade lyckliga. Det dom först ville berätta var att de gick på skolan, det var det bästa på barnhemmet förutom att göra sina läxor. Jag pratade med Victor Alfonso, 13 år. Han har varit på barnhemmet sedan det öppnades. Han berättar att han hade en styvmor men på grund av alla problem hemma rymde han ut på gatan, där han bott i många år. Han säger att ingen frågat efter honom under alla år. På gatan har han sniffat skolim, rånat, stulit och allt man kan tänka sig. Han sänder en hälsning och säger följande: ”Tlll alla barn och ungdomar ber jag att ni inte börjar vara på gatan och inte heller börjar med droger. Om era föräldrar ger er 'utegångsförbud' så lyd dem. De vill ju bara ert bästa. Allt som är dåligt har jag lärt mig på gatan, och allt som är bra har jag lärt mig på El Arca. Det bästa är att jag får gå på skolan. Gud välsigne er och glöm inte bort oss ”.
Barnen på El Arca.

Fernando, 5 år är yngst på barnhemmet. Hans mamma sitter på fängelset, hon fick ett 8-årigt straff för att hon langat skoklister till gatubarnen. Lillebror, tre år, är fortfarande med sin mamma . Storebror till Fernando är på barnhemmet och storasyster Vallentina 15 år är barnflicka och bor hemma hos Ana Maria. Solveig och Fernando.
San Antonio parken Vi arbetar ju mycket med s.k uppsökande verksamhet i parken och på gatan. Där fortsatt många barn och tonårstjejer håller till. Vi delar ut mat 1-2 ggr i veckan och då får vi mycket kontakt med alla, på ett naturligt sätt. Sist vi delade ut mat träffade vi Lupita, 18 år. Det var hon som fick en son sist jag var där. Han är nu 2,5 år och heter Jonathan, han sitter där på marken bara med en tröja på sig medan mamma Lupita sitter och sniffar. Hon lovar komma på måndag för att få lite kläder men tyvärr kom hon aldrig. Lupita med sin son Jonathan 2.5 år

Ana Marias öppna mottagning

Ana Maria är hemma varje förmiddag. Hon lagar lunchen och tar samtidigt hand om alla besökare som kommer och knackar på. Ca 15 gatubarn kommer varje dag, varav 5-8 tjejer och ca 2-3 har barn. Dr Lucas, 85 år, behandlar och hjälper barnen om de är sjuka, kanske behöver de penicillin eller något annat.

Raul 9 år, Marta 16 år och Jose Luis 17 år bor tillsammans under ett plåttak och kommer ofta till Ana Marias 'öppna mottagning'

Ett ögonblick i Bolivia

Äntligen framme! Två dagars flygresa tog oss från ett 28 grader kallt, soligt Kiruna till ett 28 grader varmt, lika soligt Cochabamba. Vi välkomnades varmt av Ana Maria, Santa Cruz, lille Christian och Pepe (allt-i-allo). Att komma dit kändes som att komma ”hem”, det var en förunderlig känsla. Våra två veckor i Cochabamba blev precis så späckfyllda av upplevelser, både underbara och hemska, som Solveig "varnat" oss för och som vi hoppats. Förutom några härliga besök på ”El Arca” hann vi också med att besöka mans- och kvinnofängelset, häktet, sjukhuset, San Antonio-parken och några fattiga familjer. Alla besöken gav oss omtumlande och ofattbara upplevelser - oss välnärda, bortskämda och skyddade norrlänningar. Och en ny syn på livet...

Reinaldo

Han kom till hemmet för drygt ett år sedan. Jörgen intervjuade honom då. Han berättade och visade alla ärren han hade på ryggen för oss. Hans morbror hade slagit honom med varmvattenslang. Han fortsätter och arbetar med sina problem och sina inre sår han bär på. Men nu dröjer det nog inte så länge förrän också han får börja på skolan. Han ser fortfarande ganska ledsen ut, men ibland kommer ett leende och han verkar trivas med de andra barnen. Läs mer om Reinaldo!

Reinaldo, Cochabamba.

Maria och hennes son Mauricio...

En dag satt Maria, 19 år, hos Ana Maria, hon kom dit för att hennes 1-årige son var mycket sjuk. Maria är trebarnsmor, men två av hennes barn är döda. Vi tog taxi till sjukhuset, där konstaterades det att Mauricio led av allvarlig dubbelsidig lunginflammation. Han blev inlagd och det påbörjades direkt penicillin behandling intravenöst. Efter ca 6 dagar var han färdigbehandlad på sjukhuset och skrevs ut till livet på gatan… Jag vill sluta med att berätta att dessa två veckor var fantastiska. Vi hade ett fullspäckat program som vi hann med plus lite till. Vi höll på från tidiga morgonen till sena kvällen. Alla stortrivdes och när det var dags att resa hem var det egentligen ingen som ville, bara några dagar till… men biljetten gick inte att ändra. Väl på planet kändes det bra att åka hem. Men tomheten efter alla underbara människor finns där och vi bara längtar tills nästa gång vi får landa i vårt kära Cochabamba. Solveig Wrengbro Maria och hennes son Mauricio

Eva-Lisas möte med Jorge Eva-Lisas möte med Jorge På "El Arca" blev vi också hjärtligt välkomnade. Vårt första nära möte blev med en ny liten gosse, Jorge, 3 år. Han såg till att få bli buren i famnen av oss, var och en, i tur och ordning - ett underbart, litet klistermärke. Det räckte långt att kunna använda kroppsspråket. Emma och Marit busade och lekte med honom, och lite senare låg han tung och mjuk i min famn och lyssnade på när jag sjöng vaggvisor för honom. Han kunde inte få nog - inte jag heller för den delen. Tyvärr var det sista gången jag såg honom, för under helgen var han tvungen att återvända till sin mamma. Tvungen, det låter vansinnigt, ett barn ska ju ha det bäst hos sin mamma, eller hur? Men, lill-Jorge ville inte följa med henne, hon har inget att ”ge” honom - ingenstans att bo, knappt någon försörjning, överhuvudtaget bara ett hårt liv på gatan. Storebror Ramiro, 4 år, fick stanna på ”EL Arca” och två äldre bröder bor på gatan, där de sniffar lim och lever på att stjäla och råna. Vilken familjeidyll... Samtidigt förstår jag mamman, jag har själv tre döttrar, skulle jag kunna lämna bort någon av dem? Svaret blir NEJ, för känslor och förnuft är sällan förenliga inom oss. Om mamman inte klarar av att ta hand om honom, hoppas jag innerligen att han får återvända till ”El Arca”, så han inte hamnar på gatan, som hans äldre bröder. Denna korta ögonblicksbild får representera en del av den verklighet vi mötte i Cochabamba. Det kommer mera... Avslutningsvis vill jag berätta att vi, under vårt besök, fick massor av något som vi i Sverige tyvärr lider stor brist på, nämligen kärlek och omtanke. Det är den viktigaste gåvan vi fick med oss hem därifrån. Hoppas att vi kan förmedla den till våra medmänniskor här hemma... Eva Lisa Lärare på Högalidskolan, Kiruna

 

Lite från min resedagbok 12/3 -98 torsdag Vi var på häktet i eftermiddags. Det var väl kanske inte det trevligaste jag varit med om. I de små cellerna satt det upp till 28 personer. De sträckte ut sina armar genom gallret efter brödet och bananerna vi hade med till dem. Människorna på häktet är helt beroende av att anhöriga eller hjälporganisationer kommer med mat åt dem, för där får de ingenting. Varje natt mellan fredagar och lördagar gör polisen Razzia i San Antonio parken där alla gatubarn håller till. De tar barnen och sätter in dem i häktet över helgen för att det ska vara lugn och ro på marknaden. Poliserna misshandlar ofta barnen och utnyttjar dem även sexuellt. Jag ville inte att det jag såg skulle vara sant. Det var människor på andra sidan gallret. Skyldiga-Oskyldiga? Människor som levde under omänskliga förhållanden. Det var ögon som jag såg in i. Människors ögon. Vems är egentligen skulden att de sitter där de sitter.

Emma och Marit berättar:

Jag grät! Emma Johdet, elev åk 7, Högalidskolan, Kiruna Det går inte att säga vilken händelse som är mitt starkaste minne därför att varje dag var unik. Första mötet med Ana-Maria och hennes familj var speciellt och det kommer jag nog att minnas så länge jag lever därför att de behandlade oss precis som en del av familjen och det fick mig att känna mig som hemma. Barnen i parken har fått mig att inse hur mycket jag har och hur mycket min familj och mina vänner betyder för mig. Jag inser idag vilket överflöd vi lever i. Det gjorde ont att se småbarn med näsan i limburken. Vi visste ju ungefär vad vi skulle få se men att se det i verkligheten med egna ögon är en helt annan sak. Jag kände mig väldigt maktlös därför att åt vilket håll man än tittade åt fanns det nya ansikten med andra livsöden som också behövde hjälp och stöd. Första gången jag var till parken klarade jag bara av att vara där i ca 10-15 min, sen började jag att gråta. Det var en enorm upplevelse att åka till Cochabamba och se resultatet av bl.a. det arbete som vi gör på Högalidskolan. Att få lära känna en ny kultur och en massa underbara människor var också en upplevelse. Jag önskar att alla skulle få den möjligheten som jag och Marit fick för man blir mer tacksam och man lägger inte ner så mycket energi på bagateller för man vet att det finns viktigare saker att diskutera eller göra. Emma busar med "Lill-Jorge" 3 år.

 

Fredag 13/3 San Antonio parken Marit Nygård, elev Åk 8, Högalidskolan, Kiruna I kväll var andra gången jag var i San Antonio parken. Gatubarnens park. Vi hade med oss en stor gryta soppa som vi portionerade ut till barnen. Jag satt där mitt uppe i allt, med små barn i knät, och funderade inte så mycket just då. Jag kände bara att jag ville ta alla i min famn och hålla om dem i all evighet. Lukten från skolimmet barnen sniffar hade jag hela tiden stickande i näsan. De sa att de ibland blandar ut limmet med thinner, vilket ger en känsla av att hela hjärnan exploderar! Efteråt har jag tänkt... Varför är just Chino där och sniffar? Varför är Marta specialist på att skära upp folks handväskor med rakblad? Varför lever Juan-Carlos under ständigt hot att bli fasttagen och misshandlad av polisen? Vad har jag för rättigheter att leva här i vårt överflöd? : Marit i San Antonio parken.

Tillbaka till startsidan

Ansvarig för BRA's sidor:
Björn Wilhelmson