B R A: s nyhetssida - November 2000

"Hur skulle jag kunna överge dem?
Det är ju mina barn och mitt folk!"

Ana Maria ser in i mina ögon när hon säger dessa ord.
Hon sitter där i sin rullstol ute på gatan. Det är sent på kvällen och hon har länge talat med en ung flicka, som har en liten bebis i ett skynke på ryggen. Den unga mamman är sjuk och förtvivlad. Gång på gång berättar hon om sin dystra situation.
Hon gråter förtvivlat och viskar till Ana Maria. "Jag vill inte leva längre. Jag vill dö, jag vill ta mitt liv".
Ana Maria tröstar och förmanar. Hennes ord till flickan tänder ett ljus och ett hopp i hennes liv och tillvaro. Dom kramar om varandra och sakta går hon neröver gatan och bort mot den plats där hon skall sova för natten med sin bebis. Det är efter den stunden som Ana Maria ser på mig och säger:
"Hur skulle jag kunna överge dem? Det är ju mina barn och mitt folk."

Jörgen

En måndagsvandring bland ett folk i djupaste nöd

Det är måndag eftermiddag. Ana Maria, Johan, Christoffer och jag skall ut och besöka dom tre fängelser som ligger i närheten där Ana Maria bor.
När man vandrar med Ana Maria så upplever man verkligen att hon är en auktoritet och en ambassadör för Kristus. Jag förvånar mig ständigt över hur alla dörrar öppnas för henne. När vi kommer till fängelset för kvinnor, så reser sig vakten upp stolen och kramar om Ana Maria. Dom känner varandra och vi kan bara gå in på fängelset.
Johans kommenterar där han står med förvåning och ser ut över fängelsegården; "Det kryllar ju av kvinnor och barn". Det är sant. Det är överfullt. Vi går lite avsides för att samtala med några kvinnor som sitter inne på kortare eller längre strafftider

Vi träffar mamman till tre av dom grabbar vi har på vårt hem El Arca.
Hon har suttit inne i fem år, men har nu fått löfte om att komma ut, om hon bara kan skaffa fram personliga dokument för sin födelse! Annars kommer hon inte ut!
Det lovar vi att hjälpa henne med.

En annan kvinna som jag berättade om i förra nyhetsbrevet och som hade dödat den man som försökte våldföra sig på hennes sex åriga dotter, fick vi också träffa. Nu satt hon där med sina tre barn på obestämd tid. Ana Maria kommer att hålla kontakt med henne och se vad vi kan göra för både henne och barnen. Vi samtalar med fler kvinnor som sitter på fängelset med sina barn

Efter en stund blir vi guidade genom smala korridorer, trappor och branta stegar till dom små rum där kvinnorna bor.
I ett liter rum ligger en flicka i två års ålder. Hon är gipsad från höfterna och neråt. Utanför i korridoren leker tre andra barn.
Min fråga är; hur många av alla dessa barn som växer upp på fängelset, skall hamna på gatan och börja sniffa skolim? Efter att ha gjort "studiebesök" på två andra fängelser för män och på polishäktet, fortsätter vi vår vandring till kvarteren där gatubarnen finns.

Plötsligt ser vi en ung kvinna som sitter på en trappa i ett mörkt gathörn. Hon sitter där med sin bebis. Vi har aldrig sett henne tidigare. Ana Maria samtalar med henne och hon berättar att hon blivit övergiven av sin kille när hon fick barnet. Hon är bara 16 år

Efter en stund så går vi tillsammans med henne, till det härbärge där många av gatubarnen köper sig en sängplats för natten. En plats som vi aldrig tidigare besökt. På vägen dit köper vi 50 påsar med chokladmjölk och massor av bröd för att dela ut.

Kära vänner! Under den här tiden i Cochabamba såg jag en stor mängd barn och ungdomar "fångna" i totalt mörker. Det var som om dom satt i dödsskuggans dal och ropade på hjälp. Jag har sett in i deras ögon och jag har hört deras tysta rop på hjälp. Jag kände en enorm nöd för dessa vilsna och otroligt illa medfarna barn och ungdomar. Jag glömmer aldrig den här speciella kvällen, när vi besökte härbärget där massor av unga gatubarn tillbringade natten för 3 bolivianos (ca 5 kr).

Unga flickor med sina bebisar, grabbar i olika åldrar med limburken i näsan, unga par med barn utan framtid, barn med "förstörda" hjärnor på grund av allt sniffande. När vi gick in i lokalen så slog stanken emot oss av urin, smuts och lim. Jag blev illamående. Vi hörde deras röste i dom mörka lokalerna, men såg ingen. Men så småningom så vande sig våra ögon vid mörkret. Vi började dela ut chokladmjölk och bröd (CD 3, BILD 13), Ana Maria, Johan, Christoffer och jag.

Alla var hungriga och ställde sig villigt på kö för att få det vi hade med oss. Efter någon timme, tog vi oss ut på gatan och fick inandas den friska kvälls-luften. Men där ute, mötte vi åter en skara av ungdomar, dom drog fram som en karavan utan hopp, men mot en sängplats för natten.
En kvinna kom fram och visade oss dom färska knivsticken i sidan. Tårarna rann av smärta. En flicka som var 13 år kom fram till oss. Ännu oförstörd, men hade nyligen börjat sniffa skolim.

Den här kvällen slutade med att vi vandrade hemåt i följe med två unga flickor.
När vi närmade oss Ana Marias hem, så slår det mig plötsligt att vi skall bjuda flickorna på en liten enkel kycklingrestaurang, tvärs över gatan. Jag kommer aldrig att glömma den stunden vid bordet där vi satt och åt tillsammans. Förmodligen kanske detta var första gången någon visade dem respekt som människor. Vi samtalade och skrattade tillsammans. Dom åt så mycket dom orkade. Resten stoppade dom ner i plastpåsar, för att ta med till sina kompisar på härbärget. Men först fick dom med sig smärtstillande tabletter, till henne med knivsticken.

Jag tänker ofta på den här kvällen. Det var en kväll som märkte oss alla på djupet. Vi hade många liknande upplevelser bland alla dessa så övergivna och vilsna bolivianska barn och ungdomar. Men denna måndag satt djupa spår i oss alla.
Men mitt i all denna nöd och hopplöshet är vi (du och jag) satta för att göra något åt gatubarnens i deras situation. Många gånger tänkte jag på hur deras liv skulle kunna bli. Tänker på hur våra pojkar på El Arca fått sina liv förvandlade. Vi har ett jättearbete framför oss. Jag kan bara konstatera att dessa barn lever totalt utan hopp. Men vi är dom som skall ge dem hoppet tillbaks.

Vi har också sett att det fungerar genom åren av intensivt arbete i Bolivia. Nu förstår du säkert hur otroligt viktigt ditt stöd är för allt det Ana Maria utför bland gatubarnen.

Musikgruppen Conjunto Arni

Det är namnet på vår fantastiska grupp på El Arca, som har blivit otroligt duktiga på att spela och sjunga boliviansk folkmusik. Dom har till och med skrivit tio egna texter till musiken. Men inte nog med det. Dom tillverkar själva sina flöjter (zampoñas) som dom spelar på.
Nu har jag fått med mig 50 zampoñas som jag skall sälja. Hela försäljningen går tillbaks till gruppen, så att dom får en liten lön för tillverkningen och även utvecklingen av hela gruppen. Löp och köp brukar det ju heta. Här har du verkligen ett fint julklappstips. Sätt in 150 kronor på vårt konto så sänder vi dig en zampoñas. Annars kostar den 120 kronor om du köper direkt. Men du får gärna ge mer om du så önskar. En gång hade jag en dröm om att få hit Ana Maria och Santi. Den drömmen blev verklighet i våras. Nu har jag ytterligare en dröm. Tänk att få bjuda hit grabbarna i "Conjunto Arni" för att resa runt och spela och sjunga. Jag tror att det är fullt möjligt inom ett par år.

Vår fantastiska grupp Conjunto Arni

German kom med ett stort leende

När vi nu var i Bolivia så fick vi fira Germans 18 års dag.

Glad och lycklig kom han hem till Ana Maria. Han hade visserligen lite ont i sin höft som gått ur led. Men om några månader skall han opereras. Det syntes verkligen på honom att livet återvänt.

Läs andra artiklar om German:

Oktober 1999

Oktober 2000

Oktober 2002

Markfonden nu över 213.000 kronor!

Framöver kommer vi att göra intensiva satsningar, för att få in tillräckligt mycket till markfonden, så att vi kan köpa ett markområde, för att kunna bygga ett center för gatubarnen i Bolivia. Det hus vi har idag är bara till låns och kan tas ifrån oss vilken dag som helst. Ett hot som vi ständigt har hängande över oss. En dag hoppas vi att få se många av gatubarnen få sina liv förvandlade, i en härlig miljö med träd, vatten och stora områden att röra sig på.

Julen 2000 nalkas med hast.

Min vädjan, uppmaning och önskan är att du vill avsätta så mycket du kan av Julen 2000 till att sprida glädje för Bolivias och Rysslands barn. Den finaste investering du kan göra är att investera din tid och din ekonomi för barn som behöver dig i dag.