Barnens RäddningsArk

Resebrev 1

Resebrev 2

Resebrev 3

Resebrev 4

Resebrev 5

Resebrev 6

Resebrev 7

Resebrev 8

Bilder

 

Resebrev 3 Susanna Leijer, lärare från Kiruna berättar följande:

Det är inte lätt att välja ut en sak att berätta om av allt vi varit med om här, det händer så mycket hela tiden. Jag forsöker i alla fall berätta om en händelse som gjorde mycket starkt intryck på mig: Santi (ledare i Bolivia) hade berättat for oss att en av de äldre pojkarna på El Arca, Fernando R, hade rymt och varit borta ca ett år. I början på förra veckan hade han kommit och bett att få flytta tillbaka. Santi hade då svarat att det inte gick just då, att han skulle prata med de andra osv och att Fernando skulle återkomma på torsdag klockan 10. Samma torsdag skulle vi hälsa på familjerna till två av pojkarna på El Arca, Enrique och Reynaldo, så vi åkte först dit for att hämta dem. Eftersom klockan var nära 10 bestämde vi oss för att vänta där och se om Fernando skulle dyka upp. På slaget 10 öppnas grinden och han kliver försiktigt, lite förläget, in! Santi samlar alla de stora killarna till ett möte, alla sitter i ring, han pratar lite allmänt om att alla kan misslyckas och att om en person verkligen vill forsöka igen så bör han få chansen osv. Sen fick alla yttra sig i frågan och också säga om det var något särskilt de tyckte de ville säga till honom. Det som kom upp var bl.a. att han skulle respektera ledarna på barnhemmet, att han skulle passa tiderna till skolan, att han skulle respektera de yngre m.m. Därefter gick en av killarna ut och ropade på honom, en annan hämtade en stol till. Han kom in och satte sig, Santi pratade med hela gruppen, de fick framföra sina synpunkter och därefter reste sig Santi upp, gick fram till honom och kramade om honom. Sedan gick gruppledaren, Enrique, han vi skulle åka till och en kille som är lätt att tycka mycket om, fram till Fernando, kramade om honom och sa välkommen. Det var inte svårt att leva sig in i hur det kunde kännas för Fernando i det ögonblicket! Jag blev också mycket imponerad av Santis sätt att hantera det hela; att han lät honom vänta till torsdag för att se om han verkligen menade allvar med att komma tillbaka och sedan hur han gick till väga med killarna. Jobbet på El Arca verkar mycket pedagogiskt utvecklat och väldigt demokratiskt. Fernando sa att han ville komma tillbaka för att han ville studera. Jag skulle kunna skriva mycket om Enrique också, men det får bli en annan dag! Susanna

Ylva, elev från Kiruna skriver:

Hejsan! Jag tänkte berätta om när vi var till parken förra onsdan. Innan vi skulle fara till parken kom Lopita, en gatuflicka, med sina tre små barn till Ana-Maria. Hon fick lite kläder och en av de fina filtarna som Sofia i "fiket" på vår skola hade virkat. Sedan gick vi till parken med en jätte gryta full med mat. Jag var förvantansfull över vad som skulle hända, hur skulle gatubarnen reagera när en massa "vita" människor stod och tog kort på dem när de åt? Skulle de kännas hotfulla? När vi väl kom dit fick vi höra att polisen hade haft en razzia alldelles innan, så det var inte så jätte mycket barn där. Sedan började Lopita att dela ut maten. Vad de åt! Även de små barnen åt som hästar! En liten pojke, på ca 2 år, lade vi alla märke till, han gick med byxorna nedanfor baken, det var ingen som såg till honom. Det var någon av de andra barnen som gav honom mat och han satt på marken, med som sagt byxorna nedanfor baken, och åt med händerna alldeles ensam. Senare kom hans mamma dit och hon tittade inte ens efter honom utan satte sig ner och sniffade, höggravid dessutom! När man stod och tittade på när de åt kändes det verkligen overkligt . Att alla de där barnen inte hade något hem att gå till, ingenstans att ta vägen. De är bara hatade av de flesta. De små bebisarna hade man lust att ta med sig och ge dom ett bra liv med skola och kärlek, utan lim och droger. Det som vi såg där är otroligt svårt att beskriva med ord. Ylva, klass 8

Susanna, Ylva och Evelina