Barnens RäddningsArk

Resebrev 1

Resebrev 2

Resebrev 3

Resebrev 4

Resebrev 5

Resebrev 6

Resebrev 7

Resebrev 8

Bilder

 

Resebrev 5 Emilia skriver från sitt hjärta till oss alla: Men läs också vad hon skrev innan hon reste till Bolivia...

Det hade börjat skymma när vi satte oss i bilen med en stor gryta med mat mellan oss. Jag var nog inte riktigt förberedd för vad som väntade. Förra gången vi delade ut mat till gatubarnen hade det gått lugnt till. Den har gången var det annorlunda. Barnen rusade fram mot oss när vi stannat bilen. Kring grytan trängdes alla, oroliga att de skulle bli utan mat. Stämningen som rådde var näst intill hysterisk. Jag är inte alls förvånad eller förundrad över deras beteende. Jag skulle ha uppträtt exakt likadant om jag aldrig fått äta mig mätt, inte visste när jag skulle få mat nästa gång, eller var jag skulle tillbringa natten. Total ovisshet. Då skulle jag också ha kastat i mig maten så fort som möjligt för att kunna hämta en andra gång och för att kunna fylla min plastpåse, så jag hade lite till i morgon. Tänk, det hade lika gärna kunnat vara jag som stod där. Den enda skillnaden är att jag är född i Sverige. Där är det otänkbart att t.ex. slicka ren någon annans glasskål från överbliven grädde… Det är det inte här. För de flesta barnen på gatan är limburken det enda som ger de tillfredsställelse i livet. Ett sätt att glömma, ett sätt att överleva som samtidigt dödar… Att veta att världen och livet är så här grymt, att ha sett det med egna ögon, är svårt.(Jag kan inte låta bli att undra varför det är så orättvist.) Alldeles innan vi skulle åka hem hände något. En av pojkarna började sjunga och dansa. Vi stod allihop runt honom och klappade i händerna och sjöng med. För en stund var det inte vi och dem, utan vi. Den känslan försvann dock när vi satte oss i bilen och åkte hem till våra varma sängar. Medan den sjungande pojken och hans vänner gick tillbaka till - ingenting. Hur ska detta någonsin kunna ta slut? Ibland verkar det så bottenlöst. Det enda som ger mig hopp i allt det hopplösa är pojkarna på el Arca. Har de bott på gatan i flera år och blivit såna fina människor som de i dag är, då finns det hopp trots allt. Förlåt för att det blev ett så långt brev, men det finns så mycket och skriva om. Annars har jag det jättebra här. Kramar Emilia

Emilia Tiala i Bolivia

Vi har besökt kvinnofängelset i fredags...

Kvinnofängelset i Cochabamba ser på utsidan ut precis som man tänker sig ett fängelse. Grått, sten, galler for fönstren och dystra kvinnoansikten som stirrar ut mot friheten. När man kommer in genom porten tappar man nästan andan. Det kryllar av människor. Överallt sitter kvinnor och virkar frenetiskt eller lagar mat. Det springer omkring massor av barn upp och ner for trapporna och ut och in i de pyttesmå rummen. Ljudnivån är olidligt hög. Min första tanke var hur får alla plats? Det får de inte. Det är bara de rika som har råd att ha en säng. Resten sover på golvet eller på marken. Det finns plats för ungefär 200 personer, men här bor 400 kvinnor med 380 barn! En kvinna sa att det enda de gör är att försöka överleva. I ett rum lite avsides ligger några kvinnor och ett barn. De har alla något gemensamt, de är dödssjuka. Ingen bryr sig om dem, eller tar dem till ett sjukhus, de ligger där och bara väntar på att få dö. Innan vi lämnar fängelset frågar Solveig om mamman till tre av barnen på el Arca, Nora, är kvar på fängelset. Det visade sig att hon hade blivit släppt dagen innan. Hon var dömd till åtta års fängelse for att hon sålt lim till gatubarnen. Själv har hon bott på gatan och sniffat medan hon var gravid. Eller, Fernando och Brian är hennes barn och de bor alla på el Arca. Att deras mamma sniffat under graviditeten har med säkerhet skadat dem. Dessa barn som föds till ett liv på gatan, med droger har inte något val, de är oskyldigt dömda. Emilia, Kiruna

Emilia på en skola där en del av pojkarna från el Arca går

Ana Maria i bakgrunden (i rullstol). Lägg märke till flickan som sniffar i sin limburk uppe till höger...