Barnens RäddningsArk

Resebrev 1

Resebrev 2

Resebrev 3

Resebrev 4

Resebrev 5

Resebrev 6

Resebrev 7

Resebrev 8

Bilder

 

Resebrev 6 från Solveig:

Nu har jag varit i Cochabamba i över två veckor. Tiden tillsammans med flickorna från skolorna i Kiruna gick alldeles för fort. Vi hade en fantastisk tid där vi skrattade och grät tillsammans och delade allt. Jag och vi alla var mäkta imponerade över deras insats med att ta med sig babypaket, kläder, sjukvårdsmaterial och massor med leksaker m.m. Tänk när vi stod på flygplatsen och tittade ut över havet av kartonger och väskor, sammanlagt 27 ekipage och vi kunde ändå gå genom tullen med ett leende. Det var ett under! Likaså att allt kom fram i rätt tid. Tänk så många som får glädje av detta som de hade med sig, och tänk vilket arbete bakom varje kartong! Här i Bolivia är fattigdomen och nöden stor, och det har aldrig varit värre än det är nu. Det är många fler nu som tillhör de fattigaste bland de fattiga. Det är skrämmande. Ska beskriva en del som har etsat sig fast i huvudet på mig. Tankarna går inte att släppa. Det första är alla som bor och härjar på gatan. Det som är svårast att se är alla dessa som väntar barn. De står och sniffar skoklister. De flesta som jag har träffat tidigare har nu både två och tre barn. Stackars oskyldiga barn som föds hjärnskadade till ett liv på gatan. Vad har de för framtid. Vad kan vi göra?? Det andra som jag hela tiden tänker på är situationen på det statliga sjukhuset Viedma. Och överhuvudtaget hälsosituationen i landet. Sjukhuset är alldeles nytt. Allt har blivit dyrare där. Japanerna har byggt detta nya sjukhus. Det finns ett "härbarge", ett förfärligt ställe, som många gatubarn betalar 3 bs för per natt (ca 5 kr) och där de får sova på en lortig madrass. En av tjejerna som bor på gatan har börjat övernatta där. Hon är 23 år, gravid och väntar sitt tredje barn. I fredags började hon och hennes kille bråka. Det slutade med att hon stack en kniv i bröstet på honom. Han hamnade på Viedma och opererades. Det kostar pengar, och även om de är gatubarn så måste de betala. Därför var Ana Maria och jag där en kväll för att prata med kuratorn för att de skulle slippa betala. Kuratorn var naturligtvis inte där. Så vi satt ganska länge och pratade med olika människor som var förtvivlade. Bl.a. så var det en fru som berättade att hon har sex barn. Hennes man är på sjukhuset och har blivit opererad för blindtarmen. Hon var helt förtvivlad, det kostade över 4000 kr att få ut mannen. Han är fortfarande på sjukhuset och för varje dag som går kostar det 40 kr. Nu har han varit där i tre veckor. Personalen hotar med att ta honom till polisen om familjen inte kan lösa ut honom från sjukhuset. De har inga pengar, hon tvättar kläder för att kunna ge alla sina barn mat. De båda killarna från gatan (båda knivstuckna) har planerat att rymma. Det blir inte lätt, eftersom det hela tiden patrullerar vakter med skottsäkra västar och laddade pistoler. I kväll hörde jag på nyheterna att en nioårig pojke dött i La Paz på grund av att föräldrarna inte hade pengar till en operation. De hade vädjat till tv tittarna om att kunna göra något, men tyvärr... Det går inte att föreställa sig nöden. Eller hur? En dag besökte vi kvinnofängelset. Det som etsade sig fast var "sjuksalen". Längst in i det överfulla, stinkande fängelset låg fyra kvinnor och ett barn, helt övergivna och väntade på att få dö. Två av dem var dödssjuka i cancer. De får ingen behandling, ingen smärtlindring och det är ingen som bryr sig. Den ena hade inga anhöriga, hon var helt ensam. Pojken som låg på golvet var jättesjuk, han var ca 7- 8 år och tittade på oss med tom blick. Det luktade pyton och det var varmt. Dagarna bara går. Ingen bryr sig. Jag har lust att gå tillbaka dit för att se om jag kan göra något. I söndags när Kirunaflickorna hade rest hem, for vi ut för att se vattendammen strax utanfor Cochabamba. Det fattas bara 10 cm innan dammen brister. Vattnet forsar fram där. Men tack och lov så har det inte regnat på tre dagar nu. Det har regnat ovanligt mycket här, man har inte sett så mycket vatten på 10-15 år. Vatten var ju tidigare bristvara här i Cochabamba. På vägen upp till dammen träffade jag en liten kvinna från bergen, hon hade svarta filtkläder,och en svart hatt. Hon var smutsig och grön i munnen av att ha tuggat kokablad. I famnen höll hon en liten baby ca 3 månader gammal och bredvid stod en flicka på ca tre år. Mamman hade druckit sig full av chicha öl. Hon hade sina ägodelar bredvid sig, ett tygstycke, en halvdrucken 2 litersflaska med chicha och en liten aliminiumgryta. Jag tittade på de små barnen och kände förtvivlan inom mig. Vad hade de ätit? Var skulle de sova? Vad skulle hända med mamman som var asfull, vem bryr sig om dessa barn? Jag kan inte släppa tankarna på denna lilla familj som jag vet inte är unik i detta land. Jag frågade Santi varför de dricker så mycket. Varför? Svaret blev helt kort, för att glömma allt elände... Ja, det blev mycket elände på en gång, ville bara förmedla verkligheten här. Känslan av att inte räcka till. Tänk om man vore multimiljonär, jag skulle inte ha svårt att sätta sprätt på pengarna. Jag lovar… Glädjeämnen finns det också! Det räcker att man träffar pojkarna på El Arca, ser in i deras ögon som tycks stråla. I söndags fick vi besök av två av grabbarna. Det var Miguel och Juan Carlos. De hade åkt buss, en liten söndagstur för att se hur vi hade det. De fick glasspengar för återresan tillbaka till El Arca. De var så söta när de gick iväg. Tänk vad de har utvecklats fint. Nu är de t.o.m. på tur ensamma! De vände sig stolta om och vinkade åt oss, det kändes i hjärtat. Det som också värmer ända in i hjärtat är när de kallar mig "Mami Solveig". Tack för allt stöd i detta enorma arbetsområde! Guds välsignelser till er alla! Kramar från Solveig

Solveig, 17/3 - 2001