Barnens RäddningsArk

Resebrev 1

Resebrev 2

Resebrev 3

Resebrev 4

Resebrev 5

Resebrev 6

Resebrev 7

Resebrev 8

Bilder

 

Resebrev 7 Susanna Leijer sammanfattar sin resa:

Tiden i Cochabamba gick så ofattbart fort! Nu efter två dagar är kroppen hemma men inte själen. Och hjärtat är delat i två delar. Att vi lever i en orättvis värld var ingen överraskning, det visste jag redan. Men att möta dessa fantastiska människor som, trots att de inte äger så mycket mer än sin ödmjukhet inför andra människor, mer än gärna delar med sig av det lilla de har, var en upplevelse. Att få träffa och prata med Enrique, Reynaldo, Fernando, Erland, Bryan, Jaime, Teo och alla de andra killarna på barnhemmet gjorde ett oerhört intryck på mig. Att se deras prydliga rum och hur de lär sig att bli självständiga även "i det lilla" genom att t.ex.sköta sin klädvård och att få höra deras framtidsdrömmar, var mycket omtumlande. Tänk att det faktiskt går att rädda ett barn som varit med om så hemska saker som de flesta där har gjort! Säkert har det ohyggliga de varit med om satt djupa spår i dem, men det verkar ändå som om det fina de har nu mer och mer tar över och att de har fått en tro på framtiden. Stämningen på El Arca var så positiv. Vid ett av besöken där möttes vi av traditionell boliviansk musik som strömmade ut över lokalerna och glada pojkar kom fram och hälsade på oss, dröjde sig kvar och ville gärna ta kontakt. Nytvättade kläder hängde på tork. Småpojkarna gjorde sig färdiga för att gå till skolan i sina vita skjortor och mörka byxor. Fernando hjälpte lillebror Bryan att knyta skorna. Sedan vek de noggrant in övriga kläder i skåpet. Musikläraren stod på gården och provspelade en av flöjterna; var den rätt stämd? Några av de äldre spelade fotboll med en av de anställda, en volontär från Holland. De verkade märkbart imponerade av hans bollkonster. Vi kikade in i förrådet där massor av bamburör låg och väntade på att bli zampoñas (panflöjter). De här pojkarna kan ju allt! Tänk att få höra en av ledarna, Luis visioner om att El Arca ska bli självförsörjande på el om de får möjlighet att installera solceller på taket och utvinna metangas från bajset, eller hans mål att de ska kunna ha litet mark nära barnhemmet där man kan ha några kalvar och andra djur. Detta i en stad där det tycks råda fullständigt kaos! Det enda som kändes obehagligt var själva huset, som är byggt för att vara bordell. När man tänkte på det kändes det alltför tydligt - gången där bilarna hade kört in, bar-och umgängesplatsen, båsen där de hade tagit emot sina kunder osv. Tänk om de ändå kunde få bygga ett helt eget hus på någon vacker plats omgivet av en äng med betande djur! Minnet av Felicidad kommer också alltid att finnas kvar i mig. Det är första gången jag sett en livs levande ängel! Jag förstod också hur oerhört mycket Ana-María betyder för barnen på gatan. Överallt där vi gick kom de fram och kramade om henne, "Hola Anita" (Hej lilla Ana) eller "Hermanita Ana, hola" (Hej "syster" Ana). Hon hade alltid tid för dem, tid att lyssna på problem som att "min kille har åkt i fängelse" eller att "min dotter har fått ett sår här, kan det vara farligt?" En dag följde hon också med en flicka till sjukhuset där hennes knivstuckna pojkvän låg, för att hjälpa henne att prata med sjukhuskuratorn om att de skulle slippa betala på sjukhuset. Hon finns alltid till hands för dem som har det svårt. Jag är själv inte troende, men en sak tror jag verkligen på och det är framtiden för pojkarna på El Arca! Susanna Leijer, lärare på Högalidskolan i Kiruna

På väg till skolan och till en ny framtid , mars - 2001