Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

December 2002 Till alla nyhetsbrev... Nyhetsbrevet på norska

Rubriker: Inflyttning och julfirande på 'nya' El Arca Rosa de Saron Gravid och stolt Hege från Norge berättar från Bolivia Vill du vara med och duka ett bord för de ryska skolbarnen även denna vinter? Min vän Edvardo Var med och bygg upp det nya El Arca

 

Inflyttning och julfirande på 'nya' El Arca Glädjen att snart få flytta ut till det nya El Arca. Reimundo, Octavio, Edgar, Pinto, Bryan och Erland När vi köpte markområdet nu i oktober, stod det redan ett hus där. Det huset håller vi nu på att renovera och bygga om för att få fler rum, så att pojkarna kan flytta till det nya El Arca så fort som möjligt. Om allt går som planerat kommer de att kunna fira julen i sitt nya hem. Alla arbetar nu intensivt tillsammans för att få huset klart för inflyttning. Glädjen är naturligtvis stor för alla att de äntligen skall få komma till ett hem, som nu är vårt eget. Jörgen

Planering av det nya El Arca är i full gång (t.v.). Reynaldo badar med kläderna på i den bäck som rinner intill markområdet vi nu köpt (t.h.).

Rosa de Saron

De två första flickorna på flickhemmet Det är namnet på vårt hem för unga mödrar i Bolivia. I vårt förra nyhetsbrev kunde vi berätta den glädjande nyheten att vi invigt hemmet för unga mödrar. När vi startade arbetet på El Arca för några år sedan med pojkarna, fick vi uppleva hur många kom och gick under en period. Det är något man måste räkna med i arbetet innan det stabiliseras. Det sker också nu bland de unga mammorna. "Friheten" på gatan är inte så lätt att lämna som många tror. De kommer från sin egen värld med sina egna "lagar" och sitt sätt att leva där ute på gatorna. De har sin plats i den värld de lever i. För dem är det en viktig plats, trots att den är ond och mörk, för där har de trots allt sina vänner och sin position. Att ta dem därifrån till en "ny värld" är många gånger mycket svårt. Deras egen motivation och beslutsamhet att lämna gatan är otroligt viktig. Finns den inte kan vi inget göra. Men Ana Maria och hennes medarbetare är där på gatan tillsammans med dem och har kontakt och ger dem mat, tröst och omsorg. De vet att dörrarna är öppna för dem på "Rosa de Saron" och de kan komma när de känner sig mogna och motiverade. Ung mor med barn som lever på gatan.

Gravid och stolt

(En upplevelse i Bolivia.) En av de unga flickorna som sitter lite längre bort och är gravid är alltid med när vi kommer med maten, men jag har aldrig lyckas få kontakt med henne. Hon ser mycket sur ut och har aldrig sagt ett ord till mig. Jag går fram till henne där hon sitter bland de andra ungdomarna. Hon sniffar hela tiden och blänger bara surt mot mig. En av de andra flickorna vill lära sig räkna på engelska. Samtidigt som hon skall lära sig räkna så forsätter hon sniffa. Lektionen blir hopplös och alla börjar skratta. Så hör jag plötsligt bakom mig att hon som inte vill ha kontakt med mig börjar räkna på engelska. Hon räknar fort och skrattar. Sen blir vi sittande och samtalar. Hon berättar att hon gått på skola och kommer från en by nere i djungeln. Jag känner att jag får bra kontakt med henne. Men när jag frågar om hennes familj och varför hon bor på gatan blir hon tyst. Hon vill inte berätta. Hon blir allvarlig igen och säger bara att det är problem i familjen. Vad har hon upplevt i familjen som gjort att hon väljer att leva och sniffa på gatan? Det är en tragedi att se henne sitta där gravid, med en blick som bara talar om hopplöshet. Oj, vad jag önskar att hon skall våga och vilja ta steget att komma till hemmet "Rosa de Saron" vi nu har för flickor som just henne. Nu har vi kontakt med henne och varje kväll vi är ute samtalar vi lite och hon är inte längre sur. Tänk om denna spirande kontakt skulle innebära att hon tar steget och kan starta på nytt i livet? Innan jag går för kvällen så vill hon att jag tar ett kort av henne. Hon ställer sig vid ett träd i profil så att det tydligt skall synas att hon är gravid. Jag lovar att hon skall få kortet nästa gång jag kommer. Hon är en stolt blivande mamma, men utan hem! Hon gläds över sin graviditet trots att hon lever på gatan.

Hege från Norge berättar från Bolivia Jag vill berätta om något som hände för en tid sedan. Tage och jag var med och delade ut mat. Då matutdelningen var igång stannar en bil och ut kommer en av flickorna som bor på gatan. Hon kommer direkt bort till oss. Lite tidigare hade jag hört ett barn som grät någon meter ifrån oss. Flickan går efter en stund bort till det ställe därifrån barngråten kommer, men kommer strax tillbaka till oss. Efter henne kommer en flicka som är ungefär 13-14 år tillsammans med en liten pojke som är ungefär ett år. Hon sätter ner honom och börjar mata honom. Han äter lite och så börjar han att gråta. Mamman till pojken tar upp honom och sätter honom i Ana-Marias famn. Efter en stund förstår jag att hon är påverkad av alkohol och hon säger att hon inte vill ha pojken. Hon är gravid med ett nytt barn. Hon börjar att gråta. Barnet sträcker sig mot mamman men hon vill inte ta upp honom. Han skriker inte, bara gråter stilla. Ana-Maria pratar med mamman och uppmanar henne att trösta sin son. Hon säger att han behöver sin mamma. Jag förstår att mamman har överlåtit till andra i gänget att sköta om pojken sedan en tid. Det är så ledsamt. De här två har jag sett sedan allra fösta gången jag var med och delade ut mat. Då var pojken fyra månader, robust och kraftig. Efter det har jag sett mamman leka och gosa med barnet, och det har sett ut som att hon inte har berusat sig så mycket. Jag har tänkt att det var bra, och att hon och barnet hade det ganska fint tillsammans, även om de bor på gatan. Det var överraskande och otroligt trist att se förändringen hos mor och barn. Pojken hade blivit tunn och mamman avvisade honom helt. Det börjar bli dags för oss att åka därifrån men mamman är förtvivlad och vägrar ta hand om pojken. Ingen av de andra gatubarnen vill heller ta hand om honom. Hon säger att hon behöver tid att fundera över vad hon ska göra med sitt liv. Tage och jag blir tillfrågade om vi vet något ställe där barnet kan få vara. Mamman vill inte att han ska till det statliga barnhemmet och några andra alternativ finns inte. Vi kan ju heller inte ta med oss honom hem. Eller? Hjärtat börjar banka och jag börjar tänka på att vi faktiskt kan det. Eller vad säger du Tage? Skepticismen lyser ur hans ögon och vi påbörjar en kort förhandling. Han blir överbevisad och vi enas om att pojken skall få stanna en natt. Det är den tid mamman får på sig att tänka över sin situation och sova ruset av sig. Hon ammar barnet en sista gång och sträcker över honom till mig. Hon gråter. Barnet sträcker sig mot sin mamma men hon skakar på huvudet. Pojken sätter händerna i munnen, mamman tar sina händer till munnen och så mot huvudet. Pojken gör likadant. De fortsätter att göra samma rörelser ett par gånger, båda med tårarna rinnande. Mamman är uppenbart förtvivlad men vill inte ta pojken. Vi bestämmer oss för att åka. Jag frågar om hon har några kläder till pojken, för han behöver ett ombyte. Den unga flickan som tagit sig an pojken under dagen kommer springande med en påse. Vi åker hem. Väl hemma möts vi av våra egna barn, som blir helt förtrollade och betagna av den härliga gossen. Han behöver ett bad, så vi sätter i gång arbetet. Det ser ut som att han tycker om att bada, men allt det nya gör att han hela tiden växlar mellan att försiktigt le till att gråta tyst. Efter hårtvätt och vattenlek är det dags för kvällsmat. Det blir dubbel matning av honom och Heidy (han är tre veckor äldre än henne) och jag får en liten känsla av hur det måste vara att ha tvillingar. Han äter inte mycket och vill inte alls ha någon nappflaska. Våra tre minsta går till sängs och jag hoppas att han också ska sova. Då inser jag att han nog är van att sova tillsammans med sin mamma och att få bli ammad tills han somnar. Halv ett på natten somnar han i mina armar. Jag lägger honom på madrassen bredvid mig och han sover ända tills klockan nio nästa morgon. På morgonen verkar han lite piggare, men inte mycket. Han är slapp och lite lös i huden, som om han behöver vätska. Jag provar om han kan stå på benen, men han sätter bara ned det ena benet. Det andra trycker han intill sig. Han vill helst sitta i famnen och bli buren hela tiden. Efter lite bröd och juice somnar han igen. Tiden för att han ska tillbaka närmar sig. När han vaknar äter han ganska mycket middag och dricker juice. Han får en ny blöja och egna kläder. Det som var i påsen var smutsigare än det han hade på sig, så allt åkte i tvättmaskinen kvällen innan. Tage och Ana-Maria kommer och hämtar honom. De åker med honom till hans mamma, som lyckligtvis dyker upp efter ett tag. Hon har fått erbjudande om att komma till flickhemmet, när det startar, men hon vet ännu inte om hon vill. Jag hoppas verkligen att hon ska vilja det. Hennes liv är tufft, men hon tycker ändå om sin pojke och båda förtjänar en bättre tillvaro. Jag har inte sett dem sedan dess, men jag är spänd på att få se hur det går för dem. Hege Hege med Heidys syster

Vill du vara med och duka ett bord för de ryska skolbarnen även denna vinter? Under flera vintrar, från januari till maj har vi kunnat ge hundratals ryska skolbarn en varm måltid varje dag på skolan Maten förändrar barnens skolgång radikalt. Vi vet att de får bättre hälsa, men barnen blir också motiverade att läsa och det ger i sin tur ett bättre studieresultatet och en glädje att gå till skolan. En måltid kostar 6 kr per barn och dag! Maten köper vi på plats och den tillagas av rysk skolpersonal. Hur många barn vi skall kunna hjälpa beror på de gåvor vi får in under kommande månader. Tack för att du vill hjälpa de ryska skolbarnen under den långa vintern de har framför sig.         Min vän Edvardo (En upplevelse i Bolivia.) Jag ser Edvardo som ligger på marken under ett träd. Han har somnat med näsan i limburken... Han sniffar till och med när han sover! Jag kan inte låta blir att väcka honom. Han tittar upp och så möts jag av hans leende. - Hola (hej), kommer som en svag viskning. Han har ont i revbenen och berättar att någon slagit honom. Han drar upp tröjan och visar var han har ont. Han är otroligt mager. Jag sätter mig framför honom och jag kan inte låta blir att tänka: Hur länge har Edvardo kvar att leva? Jag träffade Edvardo första gången 1993. Då låg han också under ett träd och sniffade. - Vill du ha mat? frågar jag. Han nickar och börjar sakta försöka sätta sig upp emot trädet. När jag kommer tillbaka med en stor tallrik soppa blir han glad. - Gracias hermano (tack broder), säger han och stoppar ner sin hand i soppan och tar upp ett köttben. Jag lämnar Edvardo med sin varma sopptallrik. Det är kanske inte så mycket man kan göra för Edvardo. Men en tallrik soppa och lite vänskap kan man ge. Jag vet faktiskt inte vem av oss som blir gladast när vi träffas? Jag vet bara att jag känner en djup glädje över att kunna ge Edvardo lite mat och visa att jag tycker om honom. Jörgen Edvardo Jag hoppas att du som läst detta nyhetsbrev, och det jag nu skrev om Edvardo, också känner glädjen och verkligen förstår din mycket viktiga delaktighet i att kunna hjälpa och visa omsorg. Utan dig hade vi aldrig kunnat utföra allt detta. Tack alla Ni som under detta år har visat oss förtroende att förvalta Era gåvor och gjort detta arbete möjligt för oss.

Var med och bygg upp det nya El Arca

Det första stegen är nu tagna för vårt nya El Arca. Vi har marken och vi har huset som står på marken. Det är en bra början. Men nu måste vi direkt starta en insamling så att vi kan börja bygga och utveckla hela projektet. Vi tar allt steg för steg i den takt som det kommer in ekonomiska resurserna. Men ju fortare vi kan komma igång ju fler barn från gatan kan vi börja ta emot. Just nu har vi inga möjligheter till det eftersom huset har begränsade utrymmen. Så därför vill vi nu vädja till dig att i år ge en extra julgåva som gör att vi så fort som möjligt kan komma igång med utvecklingen av det nya El Arca. Fler bilder... Pinto och Rarimundo i vårt "paradis" Erland, Raimundo och Israel njuter av friheten ute på nya El Arca Huset på marken som vi just nu kan disponera.

---

Tillbaka till startsidan

---