Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Augusti-September 2003 Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Vi är inte maktlösa... Vi har något att erbjuda. Jag gråter... En sen kväll Sådd och skörd Det blir bara finare och finare för varje dag Ett nytt tak och att inhägna marken är nu mycket viktigt

 

Vi är inte maktlösa... Vi har något att erbjuda. Tänk vilken glädje det är att vi inte behöver stå tomhänta och maktlösa när vi möter nöden på gatan. Vi har nämligen två fina hem att erbjuda som alternativ till livet på gatan. Ett hem för pojkar och ett hem för flickor. Ett färskt exempel på det är de två små pojkarna Edwin och Ademar, som vi lyckades övertala att komma till El Arca. Nu finns de bland de andra pojkarna och har fått ett hem. Carla som också varit en kortare tid på gatan följde samtidigt med till Rosa de Saron, hemmet för flickor. Jörgen

Jag gråter...

Av Olga Jag gråter över pojken som inte vet hur många år han är Jag gråter över flickan som hängde sig i ett träd Jag gråter över flickan som blev utnyttjad av sin farbror Jag gråter över barnen som växer upp på gatan Jag gråter över pojken som inte vet vem Nalle Puh är Jag gråter över pojken som har en tom blick Jag gråter över flickan som inte blivit firad någon födelsedag Jag gråter över pojken som inte finner sin mamma Jag gråter över flickan som växte upp i en pappkartong Jag gråter över mamman som inte kan amma Jag gråter över pojken med den hungriga blicken Jag gråter över flickan som säljer sin kropp Jag gråter över flickan som har tio ärr på magen och hundra ärr i själen Jag gråter över pojken som blev bränd med cigarettfimpar Jag gråter över pojken som inte skrattar Jag gråter över mamman som har AIDS Jag gråter över pojkarna som kallas gatans skräck Jag gråter...

En sen kväll

Vi kom sent till parken denna kväll. Vi hade blivit försenade. När vi kom fram med soppgrytan var det ovanligt lite folk i parken. Ana Maria började prata med en flicka som vi inte träffat förut. Hon hette Carla och berättade att hon bara varit på gatan några dagar. Redan satt hon med limburken i handen. Hon var 15 år och hade lämnat sin familj för att söka lyckan i storstan. Men lyckan hade visat sig vara ett helvete. Nätterna är kalla. Kylan och hungern driver gatubarnen snabbt in i limmissbruk. Det hade också hänt Carla. Vad gör man inte för att glömma helvetet en stund? Jag såg att Maria (tiggarprinsens mamma) låg på en filt en bit bort. Jag ropade på henne för att höra om hon ville ha soppa. Jag gick bort för att se hur hon mådde och såg då att hon var blåslagen i ansiktet och hade blodfläckar på kläderna. Hon hade svårt att resa sig upp och jag fick hjälpa henne till soppgrytan. Hon hade frossa och hennes sår var infekterade. En annan flicka hade ett stort bandage virat runt huvudet och en tredje hade blåmärken på kroppen. Vi undrade vad som hänt och det visade sig att en av gatuflickorna, Daniella, som numera övergett limburken för tyngre droger, hade slagit dem alla och anklagat dem för att ha stulit hennes kokain. Då tyckte jag att livet på gatan kändes så hopplöst och jag undrade: "Vad gör jag egentligen här?" "Är det någon mening med att komma hit två gånger i veckan?" Första mötet på gatan med Edwin och Ademar som står på var sin sida om en annan av pojkarna på gatan. Nu är de två på El Arca Jag började prata med två små pojkar, Edwin och Ademar på åtta och tio år. De hade varit c:a ett år på gatan. Jag frågade om de ville till El Arca och de diskuterade med varandra. Diana, min så kallade vän på gatan, försökte ivrigt att övertala dem att inte åka. Hon beskrev El Arca med inte så vackra ordalag och sa att maten på El Arca var hemsk. Hon ville inte att de skulle lämna gatan för de var hennes limkunder. När Ana Maria träffade Carla den kyliga kvällen. Nu är Carla på Rosa de Saron. När vi skulle åka så hade de bestämt sig för att komma med och även Carla som Ana Maria pratat med hade beslutat sig för att följa med till Rosa de Saron. De lämnade sina limburkar till Diana som med sur min såg dem gå med oss. Jag ringde till El Arca och sa att jag snart kommer hem med två nya "söner". De fick en timmes tid på sig att ordna sängplatser och filtar. Jag lämnade Ana Maria och Peppe och åkte vidare till Rosa de Saron och El Arca. Det var en nervös Carla som jag lämnade vid Rosa de Sarons dörr, men hon blev väl omhändertagen av pastor Jaime som jobbar där. Vid elvatiden kom vi hem till El Arca och pojkarna la sig genast i sina väntande sängar. Det är nu nästan två månader sedan och både Ademar och Edwin har funnit sig väl tillrätta här. De har fått många nya vänner och gör framsteg i terapin och båda har konstaterat att maten på El Arca faktiskt inte är så dålig som de fått höra. De är nu i etapp två i rehabiliteringen. Edwin som är åtta år har inte gått i skola och kan inte läsa och skriva. Han ska nu få undervisning så att han får en bra start i skolan när han skall börja. Carla till vänster är nu omsluten av goda vänner som vill hjälpa henne. Även Carla är kvar på Rosa de Saron och hon trivs bra. Hon kallar Ana Maria for "mamma Anita" och jag får alltid en varm kram när jag kommer och hälsar på. Ademar, Edwin och Carla är bevis på att matutdelningen ger resultat. Det är inte förgäves hur tungt det än kan kännas ibland. Varje pojke eller flicka som vi kan rädda från gatan är värt allt arbete. Men det är alltid de själva som avgör om de vill komma bort från gatan. Vi kan inte tvinga dem. Men vi kan ge dem råd och visa dem vår kärlek och omsorg. Olga Vår svenska medarbetare Olga skriver hela tiden om allt som sker från dag till dag i Bolivia. Läs alla hennes brev här...

Sådd och skörd Vi sådde på två åkrar. På den ena spirade bönstjälkar och på den andra har vi just skördat morötter. Det räcker till både kaniner, El Arca pojkar och "Rosa"-flickorna. Men våra pojkar tycker att om flickorna på Rosa de Saron ska ha några morötter så får de allt komma hit och plocka de med. Här tvättas morötter som skall säljas på marknaden Pojkarna har jobbat hårt för att hålla liv i grödorna. Det har varit väldigt torrt de senaste månaderna och vatten är ju lite av en bristvara här. Men tack vare pojkarnas ihärdiga arbete så har skörden överlevt. En dag höll Brayan, Edson och Pinto, våra minsta pojkar, på att konstruera en anordning för att förlänga vattenslangen (de ville inte bära vattenhinkar). De hade rör av olika tjocklek som de forsökte få ihop, men det var inte så lätt. Det mesta av vattnet hamnade på fotbollsplanen. Men med hjälp av en strumpa, ett snöre och en plastpåse lyckades de till slut och vattnet kom fram dit det skulle. För c:a en månad sedan var det dags att börja skörda. Inte så roligt tyckte pojkarna, men när 35 pojkar plockar tio minuter per dag så går det ganska smidigt. Bönorna skördas En tidig morgon när en vacker röd sol steg upp över bergen var det dags att åka till marknaden. Jag kom ut i den kyliga morgonen och fick hjälp att fylla bilen med bönsäckar och åkte till Cillacollo där marknaden höll på att vakna till liv. Där träffade jag Marco, vår administratör. Vi sålde alla bönorna till en kvinna. Våra morötter säljs av Marco på marknaden Här i landet finns det mängder av bönsorter och många olika sätt att äta dem på. De bönor som vi inte kunde sälja färska fick vi skala och torka själva. Det har blivit många trevliga pratstunder vid bönhögen. Riktigt trevligt tidsfördriv om man inte är rädd om sina fingrar. Mina tummar såg ut som jordiga potatisar och de ömmade i en vecka efteråt. Bönrensning på El Arca Kaninerna blir bara fler och fler... Förutom grödorna så har vi även en liten kanin- och hönsfarm. Det som började med att några av pojkarna fick kaniner av en granne verkar leda till en lukrativ affärsrörelse. Tre kullar med mellan sex till åtta kaniner per kull har fötts och den fjärde är på väg. Octavio, Reynaldo, Burgoa, Erlan och Damian använder nu all sin lediga tid till att bygga hus till kaninerna. Det är imponerande att se deras arbete. Tvåvåningshus för kaniner... Teglet gör de själva av lera i en tegelform. Det tar ca en vecka för teglet att torka innan det kan användas som byggstenar. Kaninerna skall fått sitt eget hus Nu har vi värpande höns på El Arca En dag för några veckor sedan åkte jag till marknaden med Alex, Damian och Nelson. De hade sparat pengar och nu var det dags att köpa kycklingar och ankor. Det tog ett tag att hitta fram men till slut hittade vi fågelförsäljarna. Små och söta var de små liven och friska såg de också ut att vara. En av ledarna frågade pojkarna om de visste vad man skulle se efter för att få de bästa kycklingarna. "Att de lever och har huvud" var svaret. Med andra ord så var vi alla nybörjare i branschen och det fick vi också erfara. Innan en vecka gått hade de små ankungarna dött. Nu ska pojkarna få gå kurs i djurskötsel innan det blir några fler ankor. Kycklingarna har dock överlevt och de största har också vuxit upp till riktigt fina höns. Olga

Det blir bara finare och finare för varje dag Varje etapp har nu sitt eget badrum med två duschar och två toaletter. Nu till veckan blir det sista kontoret klart och då avslutas första fasen av bygget. Vi har fått ett jättefint kök, en cementerad innergård, två matsalar som även fungerar som samlingssalar och terapirum, en studiesal och ett fint förråd. Vårt hem består av två hus som bildar ett gavelhus. Det ena huset är byggt av adobe-tegel (soltorkat tegel). Det är en hälsorisk då winchuka trivs i dessa hus. Winchuka är en insekt som orsakar en sjukdom som angriper muskulaturen och gör att man kan komma att dö i förtid. Vi har fått hjälp av en boliviansk förening som arbetar med att utrota winchuka. De har gett oss gips att täcka väggarna med. Arbetet har vi själva fått utföra. Nu är huset täckt och det ser ut som nytt. De minsta pojkarna som nu har sitt sovrum i det huset är så glada för sitt nya rum. Den cementerade innergården Eftersom väggarna är klara har vi även kunnat börja satsa på lite blommor och tavlor och det liknar mer och mer ett hem. Vi märker att även pojkarna är mer rädda om sakerna och trivs bättre när det blir mer hemtrevligt. En av de två matsalarna Härliga utrymmen till lek och studier... Ett nytt tak och att inhägna marken är nu mycket viktigt Det som nu återstår att få på plats är ett nytt tak på huset innan regnperioden börjar på allvar. Vi behöver även inhägna tomten och huset för vi har haft besök av tjuvar några nätter. Ju bättre vi får det ju attraktivare blir det även för tjuvar. Ett annat önskemål som ligger högt på listan är en kombinerad fotbolls- och basketplan.     Vi måste nu inhängna marken samt lägga nytt tak på huset. Men vi vill göra en fotbollsplan/basketplan. Allt detta är saker som vi får göra när det finns ekonomiska möjligheter. Pojkarna frågar ofta vilka människorna i Sverige och Norge är som skickar pengar till bygget och de är självklart jättetacksamma för det ni gör för dem där hemma. Men det förstår ni ju säkert redan. Tack från oss och alla pojkar och flickor som vi kan hjälpa genom dina gåvor. Olga- på plats i Bolivia

---