Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Oktober 2003 Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Berättelser från Bolivia av Viktoria Wrengbro Om en pojke... Med egna ögon från oroligheterna i Bolivia Bolivia, Bolivia, underbara Bolivia, trots oroligheter och ett folk som lider! Avslutningsord av Jörgen

 

Sedan några månader är Viktoria Wrengbro i Bolivia och arbetar. Här kommer några gripande berättelser från henne själv. Penna och papper Fyra pojkar kommer springande med var sin stol och frågar om de får komma in. - Kom in ni bara, svara jag och stänger dörren efter dem. De sätter sig runt bordet och väntar. -Vad ska vi göra i dag, frågar de, ska vi skriva? Viktoria med sina elever Det är Brayan, Jamil, Edson och Juan Carlos som med förväntansfulla ögon ska ha en lektion tillsammans med mig. Ett par timmar varje dag lär jag dem att läsa och skriva. Jag började för lite över en månad sedan och då var det två av dem som inte ens kunde ABC. Nu kan de alfabetet till och med M och kan skriva alla vokaler och P och L. I dag skrev de ordet pepa (frö). Som alla andra pojkar älskar de att leka och härja, men när de sitter med penna i handen och skrivboken framför sig är det full koncentration. De vet att om de uppför sig och jobbar bra får de poäng i slutet av timmen, och när de har 10 poäng får de en premie. Vi har gjort en tavla, där varje pojke har en kolumn med sitt namn som överskrift. Om de har fått en poäng får de välja ett klistermärke och sätta det under sitt namn. Juan Carlos, som jag inte hade så mycket kontakt med tidigare, är nu den som först möter mig när jag kommer till El Arca. - När ska vi ha lektion? Vad ska vi skriva i dag? Du har väl kommit ihåg klistermärkena? Jag gläder mig också över lektionerna. Det är så kul att se hur de lär sig mer för varje dag och hur ivriga de är. Dessa pojkar vet vad det vill säga att inte ha en så ljus framtid, men de vet också att de kan skapa en framtid själva genom att ta vara på de möjligheter de får. Viktoria W. Pappa älskar mig inte Adolfo är en av de äldsta pojkarna på El Arca. Han kom hit för fyra år sedan, då han inte orkade att bo hemma längre. Han har med andra ord inte varit ett gatubarn. En kväll då vi satt och pratade tillsammans så berättade han sin historia. Han började tala rent allmänt om att han kom från Oruro, att föräldrarna nu bor i Cochabamba, att han har två bröder och så vidare. Jag sa inget, utan lät honom prata. Efter en stund började detaljerna ur hans liv att komma fram. Han beskrev hur hans pappa alltid kom hem full sent på natten och om inte mamman då hade maten klar gav han henne stryk. - Ofta slog han även mig, berättade Adolfo, men jag kunde aldrig förstå varför. Jag hade ju inte gjort något. Han kom speciellt ihåg en episod då pappa och hans farbror kom hem en natt och bestämde sig för att döda hans mamma. De band henne med ett rep och lade henne under bilen för att köra över henne. I sista stund hade några andra släktingar dykt upp och kunde avvärja katastrofen, men den natten har bränt sig fast i hans minne. Flera år senare flyttade hans familj till Cochabamba. Genom skolan lärde han känna flera av pojkarna från El Arca. En kväll när han inte orkade med att få mer stryk kom han hit. Fyra år har nu gått och Adolfo är en otroligt fin pojke. Han är sympatisk, omtänksam, bra på att spela flera instrument och han studerar teknik. Men han har fortfarande inre sår efter allt han upplevt. När jag frågade om hur mamma och pappa hade det nu, svarade han: - Det är bättre nu, de slåss mindre och pappa dricker inte så mycket som tidigare. - Det är väl bra, sade jag. Ja, det är det, svarade han. Men min pappa älskar mig inte. Det har han aldrig gjort. Viktoria W. Flickor som har en lång väg att vandra Några flickor på Rosa de Saron För två månader sedan mötte jag ett gäng flickor som fick mig att förstå att deras längtan att förändra sina liv verkligen kräver mod, viljestyrka och disciplin. Det är flickorna på Rosa de Saron som har lämnat gatan för att skapa en framtid med hopp för sig själv och sina barn, som många av dem har. De önskar att bli fria från den skenbara tryggheten i att vara berusade, leva mitt ibland våld och bli utnyttjade, som de har blivit så vana med på gatan. Tidigare i veckan satt jag och pratade med några av dem om deras förhållande till pojkar. Två av dem gav uttryck för att de saknade sina pojkvänner. De fyra andra som deltog i diskussionen hade ingen förståelse för denna längtan. - Hur kan ni kalla det för kärlek, frågade de? De tycker om dig så länge du inte blir gravid, men så fort du sitter där med ditt barn, som de varit med om att skapa, så sticker de. De slår oss, ljuger för oss och är otrogna mot oss. De behandlar oss som hundar och ni säger att ni saknar dem? Då har ni en lång väg att gå. - Jag säger inte att inte jag har problem, fortsatte hon. Men jag har i varje fall förstått att livet som vi har levt inte var något värt. Flickorna på Rosa de Saron har verkligen en lång väg att vandra. De måste varje dag bestämma sig för att "nej, jag vill inte slåss, nej, jag vill inte ljuga, nej, jag vill inte berusa mig" och "ja, jag önskar ett annat liv för mig och mina barn". Viktoria W. Stort behov Du kan med valfri summa (stor som liten), bli en fadder för hemmet El Arca. Längst ner på sidan hittar du aktuella postgironummer i Sverige och Norge.

Om en pojke...

Edwin har ett leende som kan lysa upp en hel värld. Det värmer ända in i själen när jag kommer ut om morgonen och hans "Olgita" ekar över innergården. Edwin är åtta år och bodde med sin mamma, pappa och fyra småsystrar i en by uppe i bergen. Hans mamma och pappa är unga, fattiga och kan varken läsa eller skriva, men de älskade sin son. Edwin hade en familj och han fick även gå i skola. Men så rasade Edwins värld samman. Familjen flyttade till Cochabamba och hans pappa blev arbetslös. En lillebror föddes och det var nu åtta munnar att mätta. Nu började Edwins pappa att dricka och kom ofta hem full och slog sin fru och sina barn. Edwin var ofta hungrig, men det fanns ingen mat. Ibland följde Edwin med sin pappa till den stora indianmarknaden, där pappan kunde tjäna 10 kr per dag. Där lärde Edwin känna en pojke och tillsammans började de att stjäla. En dag föreslog kompisen att de skulle sticka in till stan, där det var lättare att stjäla. Edwin och hans kompis blev gatubarn och hans nya hem var de tusen stjärnornas hotell (natthimlen). De sov i en park, försörjde sig genom att stjäla och blev en del av livet på gatan. Den 24 juni träffade jag Edwin och hans kompis för första gången. De kom till matgrytan och vi började prata. Först ville de inte lämna gatan, men när de hörde att de kunde få börja skolan igen om de kom till El Arca, så bestämde de sig till slut för att följa med. Edwin har nu varit hos oss i fyra månader och han har gjort stora framsteg. Han får undervisning på El Arca, så att han ska vara förberedd när det nya skolåret börjar i februari. El Arca är inget tusenstjärnigt hotell, men där finns en säng, mat, vänner och kärlek. Det är vad vi har att erbjuda och det är vad de här barnen behöver. Olga H Olga och Edwin hand i hand

Med egna ögon från oroligheterna i Bolivia

Bolivia i uppror och nästan revolution     Blockerade gator strax nedanför El Arca Vi såg rester av nerbrunna bildäck, gamla bilvrak, glassplitter och stenar. När vi kom närmare såg vi en stor folksamling som blockerade hela vägen. Vi blev lite oroliga och tänkte att vi nog borde vända tillbaka. De hade blockerat hela vägen med metallstänger och träd och ropade "ner med presidenten!". Vi mötte några som sa till oss "stick hem till Staterna där ni hör hemma". Då insåg vi att vi nog borde gå hem till El Arca, där det är lugnt och tryggt. En bil närmade sig en bensinstation. En folkskara ville punktera däcken, men bilen slapp undan på en grusväg bakom stationen, utan bensin. Leonardo (från El Arca) på resterna av en bil Vi återvände till El Arca och stillheten. Här har vi det trots allt lugnt. Vi roar oss med att låna grannens åsna att rida på och jojo-tillverkning är den senaste hobbyn. De som inte lyckats köpa sådana, tillverkar dem själva i trä och de fungerar faktiskt. Jag är jättestolt över mina pojkar. Enrique håller på att måla huset och Octavio bygger nytt tak på sitt hönshus. Igår var det storröjning på gården och pojkarna målade träden för att skydda dem från någon sorts insekt. På eftermiddagarna kommer ungdomar från områdena runtomkring och vi spelar fotboll. Här tar vi dagen som den kommer, men i tisdags försökte jag ta mig till närmaste by för att köpa en reservdel till bilen, men det blev stopp ute vid stora vägen. Den var full av stenar och de brände däck och annat de kom över. Vägen var också full av människor som till fots försökte ta sig till sina arbeten. Jag kunde inte ens korsa vägen för att tanka bilen. Varken chefen, administratören eller psykoterapeuten på El Arca har kunnat ta sig hit, men vi klarar oss riktigt bra. Olga H

Bolivia, Bolivia, underbara Bolivia - trots oroligheter och ett folk som lider! Jag är hemma efter en lång och spännande resa! Vad är det som gör mig så lycklig? Jo, jag vet att jag snart är hemma på El Arca, där 35 pojkar väntar på mig. Några kommer att slänga sig om halsen på mig när jag kommer. Andra kommer att tysta vänta på att jag ska krama om dem. En del har inte lärt sig att kramas, men väntar ändå på att jag ska se just dem, där de står lite i skymundan. Några kommer att "straffa" mig och vägra prata med mig på en vecka. Där finns rum för alla personligheter och jag blir varm i själen bara av att tänka på dem. I väntan på en kram I Cochabamba finns människor som behöver mig och människor som jag behöver. Min pappa säger att det viktigaste i livet är relationer och han har rätt. Jag har sett vacker arkitektur, storslagen natur och mäktiga vattenfall under min resa, men i Cochabamba har jag det som gör livet värt att leva, människor! Olga H Vår svenska medarbetare Olga skriver hela tiden om allt som sker från dag till dag i Bolivia. Läs alla hennes brev här...

Kära vänner Målmedvetet och utan en tanke på att ge upp fortsätter vi vårt arbete med att förmedla hjälp, hopp och glädje till dem som du bland annat läst om i detta nyhetsbrev. Dessa unga liv som Viktoria och Olga berättat om får stå som representanter för alla de andra som också nås av den hjälp som du ger och som vi förmedlar vidare till destination Bolivia. Tack för att du även denna novembermånad gör allt du kan för att vi skall kunna hjälpa ännu fler barn i nöd i vårt just nu så oroliga Bolivia. Jörgen

---