Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

September 2004 Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Ana Maria hennes liv och vardag Alejandro, Edwin & Helena En fågel i min hand! Slutord

Ana Maria hennes liv och vardag Första gången vi träffade Ana Maria var redan 1988. Då hade vi just kommit ut till Bolivia för att arbeta med missionsflyget. Vi mötte Ana Maria i en kyrka där hon satt i sin rullstol och utstrålade sin varma personlighet och kärlek. Vi fick en hjärtekontakt med henne direkt i den stunden. Naturligtvis kunde vi då inte ana att vi i framtiden skulle arbeta tillsammans. Men så blev det. Du har säkert läst många gånger om hur Ana Maria hjälper och lindrar nöden som hon hela tiden möter i sin närhet. Du har läst om hennes kamp och trofasthet för dem som lever i djupaste fattigdom. Den kampen fortsätter år efter år, dag efter dag. Du och jag har en viktig uppgift i att ge henne allt stöd vi kan så att hon kan fortsätta. Vår uppgift är enkel kära vänner, men Ana Marias uppgift är svår. Det vi kan göra är att underlätta för henne och ge henne alla de resurser hon och de övriga ledarna behöver. När Ana Maria kommer med matgrytan har de väntat länge. Alla är hungriga. Men det handlar inte bara om mat till den som är hungrig. Det handlar kanske mest om kärlek och omtanke. Det handlar om att någon med stort tålamod lyssnar på barnen som ingen annan bryr sig om. Lyssnar på deras berättelse, försöker svara på deras frågor, någon som lyssnar när de berättar om sin sjukdom, smärta och hjärtesorg, någon som inger hopp och möjligheter inför framtiden, någon att anförtro sig till. Många gånger har jag sett barn stå och viska förtroligt till Ana Maria. Hon har lyssnat och kramat om sina små skyddslingar. Vad som blev sagt vet ingen förutom de två. Men hos Ana Maria får de möta tröstens varma ord och en kärlek som är äkta. Men hos Ana Maria finns också kraft till handling att hjälpa dem bort från gatan. Läs mer om detta nedan. Jörgen Ana Maria tillsammans med sina vänner gatubarnen.

Alejandro, Edwin & Helena

av Jimena Alejandro kom till El Arca tillsammans med sin bror Ariel. Vi fick möjlighet att få bort dem från gatan, där de bodde tillsammans med en annan bror som behandlade dem illa. Deras föräldrar var döda. Alejandro är en pojke som man inte bara kan närma sig utan vidare eller ännu mindre ta ett foto av. Men under de år han nu varit hos oss på El Arca har han blivit mycket mer öppen och stabil. Det är en stor glädje för oss varje gång vi får ett leende från Alejandro, som normalt är en allvarlig och tystlåten pojke.	Alejandro
Edwin är ytterligare ett exempel på en pojke som kom till oss direkt från gatan för omkring ett år sedan. Edwin är en kärleksfull och ansvarsfull grabb. Han är en duktig skolelev och är omtänksam mot sina vänner. När han kom från gatan berättade han att han inte hade någon kontakt med sin familj och inte heller ville ha det. Men under året som gått har han arbetat med att få en kontakt och att de skulle acceptera honom. Den här veckan har vi sett det första resultatet av hans ansträngningar när han bad mig hjälpa honom att få till en träff med familjen. Jag har nu föreslagit en plats där han nästa måndag kan få ett första möte med dem. På bilden av Edwin nedan sitter han och gör sina läxor på El Arca tillsammans med Nelly, som är en av våra ledare. De har en mycket fin relation med varandra.	Nelly och Edwin Valdez
Helena är gravid i 6:e månaden. När hon var liten övergav föräldrarna henne. Hon bodde sedan på olika platser och vandrade från den ena institutionen till den andra tills hon slutligen hamnade på gatan. Där blev hon våldtagen och gravid. Nu finns Helena hos oss och vi ger henne all den hjälp hon behöver för att få en bra graviditet och kunna föda sitt barn i trygghet.	Helena

En fågel i min hand!

För några dagar sedan var jag med om en händelse som grep mitt hjärta. Min fru Solveig kom hem och berättade att det satt en liten fågel i trappuppgången till vår lägenhet på tredje våningen. När jag kom ut så hade den flugit upp och satt under en taklucka av glas. Den såg den klara blå himlen och friheten, men den kunde inte komma ut. Jag försökte öppna luckan. Men det gick inte. Den lilla fågeln var otroligt vacker och av en sort jag aldrig sett tidigare. Efter en stund flög den ner på golvet och satte sig i ett hörn. Försiktigt närmade jag mig den för att om möjligt fånga den i min hand och släppa ut den i frihet. Det märktes att den var utmattad och hjälplös. Men när jag kom nära flög den en bit efter golvet och föll sedan ner mellan trappan och väggen. Jag hörde hur vingarna slog mot betongen medan den föll. Sedan blev det tyst. Jag gick ner för trapporna och fann den lilla fågeln i källarvåningen. Där satt den flämtande i mörkret, så långt in i ett hörn som den kunde komma. Men den verkade inte ha blivit skadad av fallet. Men nu orkade den späda fågeln inte flyga längre. Den bara satt där och jag lyfte försiktigt upp den i min hand. Jag kupade min andra hand över honom så han inte skulle falla ur handen. Den var så liten och så lätt att det var svårt att känna att jag hade något i handen. Den var totalt hjälplös. Jag gick ut på gräsmattan bakom huset. Där öppnade jag min hand. Fågeln lutade på sitt lilla huvud och tittade upp mot mig. Jag tror att våra blickar möttes under ett kort ögonblick. Så tog den till vingarna och flög upp mot himlen och friheten. Den gjorde ett varv ovanför mig, som för att orientera sig var den var, och flög sedan upp i en stor björk och försvann i det skyddande lövverket. Glad och nöjd började jag gå hem. Då gick mina tankar till gatubarnen i Bolivia. Jag tänkte; det är ju så här barnen har det på gatan. De lever i mörkret med fara för sitt eget liv. De är fångna i missbruk och våld och kommer inte ur det. De flaxar hjälplöst omkring som den lilla fågeln och faller gång på gång ner i den djupaste och mörkaste avgrund. Om ingen hjälper dem så kommer de aldrig mer att kunna använda sin 'vingar' och leva ett normalt liv i frihet. De kommer alltid att vara fångna och hjälplösa och slutligen dö i ett hopplöst mörker. Jag tänkte på Ana Maria, som är där ute på gatorna och inget annat vill än att lyfta upp barnen för att rädda dem och sätta deras liv i frihet så att de ska få vara glada och lyckliga bolivianska barn. När du läser om de flickor och pojkar som vi lyckas rädda så är var och en av dem som denna lilla hjälplösa fågel. Någon böjde sig ner och lyfte upp. Inte för att skada, utan för att hjälpa. Det är detta som du också gör. Genom din insats lyfter du barnen ut ur mörkret till ett nytt liv och en ljusare framtid. Ett liv i frihet. När jag räddade den lilla fågeln var det inte en hel flock med fåglar jag hjälpte. Det var en ensam fågel som var i nöd och behövde hjälp. Ser vi den lilla ensamma individen som behöver hjälp har vi nått långt. Vi kanske inte kan hjälpa alla. Men alla kan hjälpa någon. Det är så vi ser det i Barnens RäddningsArk. Jörgen    De kommer alltid att vara fångna och hjälplösa i ett hopplöst mörker om ingen kommer till undsättning.

Slutord

En god ekonomi i Barnens RäddningsArk ger oss möjlighet och frihet att bli effektivare att hjälpa fler. Nöden är stor, men möjligheten att hjälpa är också stor. För att kunna göra ett gott arbete krävs det goda medarbetare och en god ekonomi. Medarbetarna finns på plats och du och jag kan se till att ge dem de ekonomiska resurser som är nödvändiga. Denna gång gör vi inget upprop till ett speciellt ändamål. Vi tror att ni alla förstår att vi har ett brett och stort behov på alla områden för att kunna göra ett gott arbete för barnen i Bolivia. Vill du vara fadder så ladda ner denna PDF, skriv ut och skicka portofritt tillbaka till oss. Tack för din gåva! Jörgen Matgrytan tömdes även denna kväll. Men våra ekonomiska resurser får aldrig tömmas...

---