Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

November 2004 Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Så minns vi Lupita Till bilder av Lupita Livet på Rosa de Saron Sång och musiklivet på El Arca

Skolan Jimena berättar om sig själv Just nu är vi i Bolivia Julen närmar sig med stormsteg

Så minns vi Lupita För en tid sedan nåddes vi av ett sorgebudskap som skakade oss djupt. Lupita är död! Brutalt mördad, lämnad och undangömd i skogen. Det tog fyra dagar att finna henne. Lupitas tre små barn har inte sin mamma längre. Vad skall ske med dem? Kanske någon säger att hon ju 'bara' var en av många från gatan som inget värde har eller som samhället inte bryr sig om! Men för oss var hon en nära och kär vän. 1994 mötte vi för första gången Lupita, en ung vacker flicka som levde på gatan. Hon var alltid trevlig och glad mot oss, alltid den som hjälpte oss vid matutdelningarna. Hon var en auktoritet på gatan som gjorde att vi kunde arbeta utan att bli störda. Var det någon som försökte sig på något dumt så hördes Lupitas röst och det hon sa respekterades. Vi älskade Lupita som hon var. Vi pratade med henne varje gång vi var i Bolivia. Vi satt med henne på gatan och i parkerna i långa samtal. Vi var hem till henne där hon bodde i ett litet enkelt rum på en bakgård. När vi startade flickhemmet Rosa de Saron så flyttade hon dit med sina barn. Vi lagrade hennes få tillhörigheter och hoppades att livet nu skulle ta en annan vändning. Men av någon anledning som vi inte har svar på så lämnade hon oss och återvände till gatan. Hon hade ju sin kille där ute och kanske suget efter att sniffa lim blev för stort. Vi har inget svar och hon kunde eller ville inte förklara. Nu skall Solveig och jag ut till Bolivia och arbeta en månad. Vi såg fram emot att träffa bland annat Lupita och hennes barn. Men så blir det inte! Det känns tomt och våra hjärtan är fyllda av sorg när vi tänker på att vi inte skall möta henne nu när vi kommer ut. Men vi skall alltid minnas Lupita och hennes varma leende. Med fast beslutsamhet skall vi arbeta vidare för att rädda fler av de unga flickorna från gatans våld och förnedring. Jörgen och Solveig Till bildspel med Lupita

Livet på Rosa de Saron

Här kommer några rapporter om livet och utvecklingen för våra flickor på Rosa de Saron. Vägen är naturligtvis inte lätt när kursen i livet skall läggas om. Kontrasterna mellan livet på gatan och livet på Rosa de Saron är enorma. Det är som skillnaden mellan dag och natt. Jag tror inte att någon av oss kan sätta oss in i deras situation. Det handlar mycket om vilja. Vi vill så mycket för dem. Men flickorna måste ju också vilja. Vill de själva, så kan vi också hjälpa dem. Om flickorna ger upp och återvänder till gatan så får inte vi ge upp. Vi blir naturligtvis besvikna och ledsna, men Ana Maria med sitt team ger inte upp. Kampen fortsätter att rädda och förändra livet för dessa flickor som kommit så snett ut i livet. Jhovana presenterar sitt arbete Flickorna får lära sig nya vanor och presentera vad de gör och visa vad de förmår på Rosa de Saron. Jhovana exempelvis lär sig finna uppgifter ur olika tidningar. Hon tycker om att teckna och när hon är klar så får hon presentera resultatet för de övriga. Det är som en lärare som håller en lektion inför sin klass. Att lära sig att sjunga och dansa är populärt Något som de flesta tycker om är musik och dans. De formar sina grupper och visar vad de lärt sig. Ana Maria brukar sitta i bakgrunden för att hjälpa till med rytmen. Det är lite si och så med den förmågan. Men vad gör väl det bara det låter och glädjen finns med i sången och dansen. Vi önskar få mer pedagogiskt material till flickorna och deras barn Ett stort behov som vi nu har på flickhemmet är att kunna köpa in mer pedagogiskt material som böcker och andra hjälpmedel i arbetet med att rehabilitera flickorna. Vi behöver också mer leksaker till deras barn. Här hoppas vi att du kan vara med och hjälpa oss med inköp av det vi behöver för att ge flickorna bättre valmöjligheter och variation.

Sång och musiklivet på El Arca

Här uppträder ett par av de äldre pojkarna tillsammans med några ledare Så börjar musiklivet åter ta fart på El Arca. Tre gånger i veckan är det undervisning och träning i att sjunga tillsammans. Några av barnen har mycket fina röster och drömmer naturligtvis om att en dag få spela in en CD. De vill också vara med i sångtävlingar och spela teater. De äldre ungdomarna på El Arca har ju lärt sig att sjunga och spela genom åren och är då och då ute och gör sina uppskattade uppträdanden. Yamil, Brayan, Edson och Edgar tränar för att sjunga bra tillsammans

Skolan Roberto stortrivs med sina kamrater i klassen. Våra pojkar på El Arca är väl integrerade på de olika skolorna i området. De minsta går på en skola som ligger 2 kilometer från El Arca. För det mesta går de till fots hem från skolan och leker under vägen med barnen som bor åt samma håll som El Arca. Edgar Uraqui Edgar Uraqui är en av grabbarna som vill vara med på de flesta aktiviteter på skolan. Här är han en Inca-kung, fast han beklagade sig lite över att han såg ut som en flicka i det långa håret. Men det glömde han snart när spelet var igång. Alejandro (i blå tröja) Alejandro är minst på El Arca och har en mycket stark karaktär. Han tycker inte om att få en kram och gnäller över allt och ingenting. Detta har han haft med sig när han kom till oss efter att ha vuxit upp hos sin styvmor, där han ofta blev slagen. För att försöka få till en förändring hos Alejandro så får han extra mycket kärlek och ömhet av lärarna på skolan. Han trivs bäst med flickorna i sin klass framför att vara med de övriga pojkarna.

Jimena berättar litet om sig själv (en av våra ledare på ElArca)

Jag heter Jimena Orozco Marañón. Jag är 30 år, är gift med Javier Guillén och vi har två fina flickor, Adriana sex år och Camila, två och ett halvt. Jag har arbetat på El Arca sedan i mars 2004 och stortrivs bland pojkarna och med att kunna hjälpa dem med olika saker. Redan när jag var liten såg jag med egna ögon den nöd som fanns omkring oss. Min mamma är Ana Maria 'Anita'. Jag beundrar henne för att hon alltid har arbetat med att hjälpa människor på olika sätt. Jag minns att när jag var 8-9 år besökte vi de gamla på ett ålderdomshem som heter San José. Min mamma hade tagit med litet frukt, godis och kakor till gamlingarna som tvingades leva under usla förhållanden. Hon pratade och sjöng med dem och jag fick vara med. Jag minns också att vi ofta gick till kvinnofängelset. Det jag särskilt kommer ihåg var att det var så många barn som bodde där med sina mammor. Detta grep mig väldigt starkt, kanske för att jag själv var barn. Ett annat starkt minne från fängelset var att jag fick möta en kvinna med trillingar, där alla tre var CP-skadade p.g.a. ett läkemedel som mamman hade tagit för att göra abort. Detta kommer jag nog aldrig att glömma. Under hela min uppväxt kom fattiga människor regelbundet och knackade på dörren hemma hos oss för att be om mat, vatten och kläder. Mamma lärde mig hur man ger och delar med sig. Senare, när jag kom upp i tonåren, började mamma arbeta på gatan för att hjälpa drogmissbrukare. Jag kunde verkligen se den kärlek och det ansvar hon kände för dessa människor. Allt detta motiverade mig till att även jag ville arbeta med att hjälpa människor. Jag valde att börja studera pedagogik, en femårig utbildning. När jag gick tredje året blev jag erbjuden att arbeta på ett barnhem för föräldralösa barn. Jag arbetade där i åtta år, ett arbete som gav mig stor erfarenhet på många områden. Genom att hjälpa alla dessa barn fick jag uppleva så mycket ömhet från dem och det var den bästa belöning man kunde få. Lilla Sara, 'Sarita', fem år, är en flicka jag aldrig glömmer. Hennes mamma hade haft syfilis under graviditeten och Sara föddes nästan helt blind. Jag kommer ihåg att när jag lärde henne att läsa och skriva och berömde henne för hennes framgångar, då brukade hon komma och sätta sig bredvid mig och smeka mitt ansikte. Detta är bara ett av alla vackra minnen jag har från den tiden. Nu arbetar jag för Barnens Räddningsark på El Arca, ett arbete som jag älskar och trivs med. Jimena      Jimena

Just nu är vi i Bolivia

När du läser detta nyhetsbrev är vi redan i Bolivia. Vi är här för att träffa barnen och alla som arbetar med oss. Vi skall försöka ge dig små glimtar direkt från Bolivia som vi kommer att lägga ut på vår hemsida www.barnensraddningsark.com, så att du kan följa med i det som händer. Nästa nyhetsbrev skrivs på plats i Bolivia. Jörgen och Solveig

Julen närmar sig med stormsteg

Vill du vara med om att fira jul tillsammans med pojkarna och flickorna i Bolivia? Julen är den största högtiden på året då vi ger varandra gåvor av olika slag. Jag tycker personligen att det är en härlig tradition. Jag vill bara påminna dig om att du också kan vara med och göra julen på El Arca och Rosa de Saron till en glädjehögtid för c:a 55 barn och ungdomar och 15 ledare. Det är en stor familj med andra ord. Javier skrev så här till mig för några dagar sedan: "Jörgen, glöm inte att sända lite extra pengar inför julen, så vi kan ge barnen och ledarna både presenter och ett bra julfirande." Alla förväntar sig något. Spänningen stiger för varje dag. Jag vet hur det är. Jörgen Edgar Flores är en av alla som hoppas på en fin Jul på El Arca

---