Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

December 2004 Till alla nyhetsbrev... Nyhetsbrevet på norska

Reserapport från Bolivia El Arca! Ett hem, en familj och en stilla oas i en vacker natur där unga liv får mål och mening. Det har gått två år sedan jag sist var ute i Bolivia. Då köpte vi ett fint markområde till det nya El Arca, som nu växer fram steg för steg. Två år är en lång tid och mycket har skett. Det var en pirrande känsla när Solveig och jag körde upp framför El Arca och mötte de nya pojkarna som kommit till oss den senaste tiden och de äldre som varit hos oss under flera år. Små händer greppade mina händer. Några ville ha en kram. Men några var avvaktande och undrade nog vad det var för lång vit figur som trädde in i deras hem. Men det dröjde inte länge innan blygseln lagt sig och snart var det till att bryta arm och lyfta pojkarna, helst alla på samma gång. Det gäller att vara vältränad när man kommer på besök! De lotsade mig runt på El Arca och visade mig allt som var att se Solveig och jag lotsades runt av ivriga små pojkar som ville visa oss allt på en gång. Runt El Arca sprang höns, tuppar och ankor med sina ungar. På fälten stod majsen grön och hög och snart färdig att skördas. Pojkarna var i full färd med att bygga ett nytt litet hus för kycklingar som skulle köpas in någon av de närmaste dagarna. Alla verkade hjälpa till med glädje. Pojkarna var mycket stolta över det lilla huset de byggt för kycklingarna När vi kom till köket höll flera pojkar på med matlagning och brödbak. En av ledarna bakar en stor kaka tillsammans med pojkarna En murare jobbade med att göra ett fönster klart till köket. Den blygaste av alla på El Arca var Jonatan 6 år. Han hade nyss kommit till El Arca, som nummer 42 av 43! Det var knappt han vågade möta våra blickar. Men det dröjde inte länge förrän han visade sitt rätta jag! Han var en riktig liten vilding. En härlig grabb som tog för sig om det behövdes. Jonatan 6 år I ett av rummen satt Octavio och studerade. Han skall nu ta sin examen och skall sedan studera vidare på universitetet för att bli läkare eller tandläkare. Han har ännu inte bestämt sig. Många frågar oss om visionen för arbetet. Visionen är glasklar! Barn skall räddas från gatan, rehabiliteras och börja gå på skola, för att slutligen ha en utbildning och klara sig själva. Arbetet är långsiktigt och målmedvetet och vi måste jobba med massor av tålamod. Det finns inga genvägar eller snabba resultat.

Octavio visar stolt upp sitt diplom

Javier, Jimena och Solveig grattulerar Octavio

De små ser mycket upp till de äldre som kan spela den typiska bolivianska folkmusiken. Det var fantastiskt att sitta med de minsta och lyssna till "idolerna" på El Arca. Idolerna på El Arca Tord och Birgitta från Gällivare är här ute och skall arbeta med oss under ett par månader. Det blev stor glädje när Tord tog fram sin gitarr och började spela och sjunga och det var härligt att höra hur pojkarna försökte hänga med i den svenska texten. Tord Jonzon från Gällivare sjunger för pojkarna Det första besöket är över och vi har lovat att komma tillbaka så fort vi bara kan. Det blev också många besök och fina stunder på El Arca under de tre veckorna vi var där ute. Att göra oplanerade och spontana besök på El Arca är det bästa. En lördag när jag kom dit stod alla vid vägen och väntade på bussen. De skulle spela fotboll mot ett annat lag. Alla hoppade in i bilen och jag körde dem till skolan där de skulle spela. Där kom matchen igång först efter att domaren fått sina 2 bolivianos (ca 2 kr) och att någon lyckats finna en visselpipa till honom... Matchen blev en höjdare och våra pojkar vann med 3-1. Alla firade detta med att dela på en 2-liters dricka och sedan körde vi hem igen. Gissa om grabbarna var nöjda. Det vinnande laget från El Arca Mat saknas inte på El Arca. Hönsen lever en osäker tillvaro från dag till dag. Det är kul att ha höns men samtidigt är det grabbarnas favoritmat, vilket vi fick bevittna en dag. Nu har vi köpt in 50 kycklingar som vi hoppas skall växa till ute på El Arca. Kycklingarna lever farligt på El Arca För två år sedan invigde vi Rosa de Saron, ett hem för flickor som levt sina liv på gatan. Nu har tiden kommit för att utveckla detta arbete. För att vi skall kunna göra det så måste vi få bättre utrymmen att vara på. Därför har vi beslutat oss för att köpa ett markområde där vi kan bygga som vi själva önskar att ha det. Vi hoppas att vi snart kan lösa markfrågan och börja bygga upp ett centra för flickorna.      Flickorna på Rosa de Saron Kanske det jobbigaste för oss när vi är här är att möta alla behov och inte ha råd att göra det vi önskar. Men det får vi leva med och vi får jobba med projekten i prioritering och i den takt pengarna kommer in. Det som just nu genomförs på El Arca är att vi skall måla hela byggnaden på utsidan och alla rum så att det ser trevligt ut. Men vi har också andra stora projekt som vi måste greppa. Vi måste köpa in en buss som skall serva både El Arca och Rosa de Saron. Det kommer att underlätta arbetet och transporterna enormt mycket. Det är för transporter till och från skolorna samt vid utflykter och resor runt om i området. Vi var runt på en stor bilmarknad och såg på bussar. En bra begagnad buss med ca 25 sittplatser kostar omkring 80.000 skr. En liknande buss önskar vi köpa till El Arca och Rosa de Saron Behovet är akut och vi hoppas att vi kan få in dessa pengar så fort som möjligt. Om du vill vara med och köpa denna buss så märk din inbetalning med "buss till El Arca/RDS". Läget på gatan är värre än någonsin! Vi brukar klara av att vara ute bland gatubarnen och se nöden. Men denna gång har vi faktiskt mått dåligt efter besöken. Viste du att 25.000 barn per år dör i Bolivia av sjukdomar som man skulle kunna bota! Det finns 800.000 minderåriga i arbete. Allt enligt en tidningsartikel i Opinión. Hur många barn som finns på gatan vet vi inte. Men vi ser dem överallt. När vi kör hem sent på kvällen så finns de där som små skuggor på refuger i parker och rondeller.         Jag har suttit vid Edvardos sida där han låg på en trasig och mycket smutsig madrass i ett slumområde som vi alltid besöker. När jag kom ner till honom såg jag råttorna springa bland stenarna runt madrassen där han låg under en smutsig och sönderriven filt som han dragit över huvudet. När jag ropar på honom så tittar han fram under filten, ser upp på mig och ler igenkännande! När jag frågar om han är hungrig så nickar han (si, tengo hambre), ja, jag är hungrig. Jag går upp till matgrytan vid vägkanten och får den sista sleven som är kvar. När Edvardo får maten så sörplar han i sig den varma soppan och håller plasttallriken med den ena handen. Den andra armen är förlamad. Jag sitter tyst vid hans sida medan han äter. Allt är så tragiskt, men samtidigt känner jag att jag är på rätt plats och får vara till glädje för Edvardo. Det dröjer inte länge innan han ätit upp allt. Han sträcker fram sin hand som är kletig av soppan och tackar för att jag kom med maten. Soppbenen har han lagt bland stenarna vid sidan om madrassen. Naturligtvis blir det mat till råttorna som finns under madrassen. Edvardo lär inte märka det, för han drar filten över sig igen samtidigt som han tar fram limburken och sätter den till näsan. Men innan han försvinner under filten igen så får jag åter möta hans varma leende. Det är det bästa tack jag kan få. Vid två tillfällen har jag nu varit hos Edvardo och jag kan se honom framför mig när som helst. Jag tänkte speciellt på honom härom kvällen när regnet vräkte ner. Det slumområde där han bor kan inte beskrivas. Det måste upplevas. Efter två år fick jag åter möta min vän Edvardo En kväll när vi delade ut mat så fann vi en yngre man som låg under ett plasttak. Han hade blivit knivstucken med flera stick i båda benen. Tord och Solveig hjälptes åt att rengöra och lägga om de djupa sticken. Tord lägger om de djupa knivsticken Det finns barn och bebisar överallt i slumlägret bland hundar och smuts. Det är helt ofattbart hur de kan överleva. Men faktum är ju också att många inte överlever. Alla säger att det är farligt för oss att vistas här i slummen. Men personligen känner jag ingen rädsla. Jag känner mig trygg och de visar oss respekt och tacksamhet när vi kommer. Men naturligtvis måste man vara på sin vakt. Alla har kniv och i sina berusade tillstånd så blir de lätt irriterade och då kan allt hända. Slummen där vi hjälper barn och ungdomar Nu till julen har vi gett Ana Maria i uppdrag att dela ut extra mat och försöka sprida lite julglädje bland folket som lever i slummen och på gatorna. Vi önskar att vi själva kunde vara med. Men istället kommer Tord och Birgitta att hjälpa Ana Maria med detta och vi får säkert höra från dem hur det gått. Birgitta med lille Dennis som lever med sin mamma i slummen

Behov av en buss

Vi har ett akut behov av att köpa in en buss som skall serva pojkarna på El Arca och flickorna på Rosa de Saron. Det handlar om resor till och från skolan och att även kunna göra utflykter när man önskar det. Bussen kommer att bli till stor välsignelse för alla och vi önskar att lösa detta behov så snart vi har ekonomi till detta. Vill du vara med i detta projekt? Ett exempel på buss som vi önskar köpa

Slutligen vill vi från Barnens RäddningsArk önska dig en riktigt GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR!

---