Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Mars 2005 Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Ana Maria nominerad till Barnens Nobelpris Jimena berättar om sig själv Arbetet på gatan Jimenas rapport om dagsläget i Bolivia Om några pojkar på El Arca Behov av skolmaterial och studiemedel

Ana Maria har blivit nominerad till Jordens barns pris för barnets rättigheter - barnens eget nobelpris (The World's Children's Prize for the Rights of the Child) Vi har den stora glädjen att meddela att Ana Maria tillsammans med två övriga kandidater har nominerats till att få The World's Children's Prize for the Rights of the Child (WCPRC) för 2005, "barnens eget nobelpris", för sitt starka engagemang för gatubarnen i Cochabamba, Bolivia. Ana Maria kommer till Sverige tillsammans med sin dotter Jimena och Fernando (före detta gatubarn på El Arca) samt Maria (före detta gatubarn på Rosa de Saron) för att delta i nomineringen och den slutliga prisutdelningen. Årets prisceremoni hålls på Gripsholms slott i Mariefred, där drottning Silvia hjälper barnen att dela ut priserna. Alla tre slutkandidaterna hedras vid ceremonin. Sveriges statsminister Göran Persson och Östtimors president Xanana Gusmão deltar under prisceremonin. Läs mer om WCPRS på internet: http://www.childrensworld.org/ så får du en klar bild av vad priset handlar om. Där kan du också läsa om de reportage som är gjorda i Bolivia om vårt arbete, samt allt om de övriga två kandidaterna, Nelson Mandela/Graca Machel, Sydafrika och Moçambique, samt Mammorna på S:t Rita, Kenya. Efter prisceremonin kommer vi att resa med Ana Maria och de övriga från Bolivia för att besöka olika platser i Sverige och Norge. Förra året var det över 1,3 miljoner barn från omkring 60 nationer som röstade fram vinnaren. C:a 7.000 skolor deltog i världsomröstningen. Från Barnens RäddningsArk vill vi passa på att framföra vårt stora och varma tack för ditt stöd till Ana Maria och de övriga ledarna som arbetar med att hjälpa gatubarnen till nya möjligheter i livet. Jörgen

Ana Maria bland sina flickor på Rosa de Saron.

Ana Maria arbetar i slummen bland gatubarnen.

Jimena, en av våra ledare, berättar om sig själv:

Jag heter Jimena Orozco Marañon och är 33 år. Jag är gift med Javier Guillén och vi har två fina flickor, Adriana sex år och Camila tre år. Jag arbetar på El Arca och Rosa de Saron sedan mars 2004. Jag är väldigt glad över att kunna hjälpa människor och är speciellt glad att kunna hjälpa barn i vårt land Bolivia. Redan då jag var mycket ung fick jag möta olika människor som kom till vårt hem i stor nöd. Min mamma är Ana Maria och hon har alltid låtit vårt hem vara öppet för människor med olika behov. Jag har alltid beundrat henne för det hon gjort. Jag minns olika tillfällen som gjort starkt intryck på mitt liv när jag var liten. En gång när jag var omkring nio år gammal följde jag med mamma till hemmet 'San José' för äldre människor. Mamma hade med sig lite frukt, godis och kex som hon gav till dem. Mamma och jag sjöng för dem och vi hade en fin stund tillsammans. Vi besökte vid många tillfällen ett fängelse för kvinnor. Det som grep mig starkast var att se alla dessa barn som bodde på fängelset med sina mammor. Speciellt kommer jag ihåg en mamma som hade trillingar. Dessa tre barn var CP-skadade efter att mamman druckit någon medicin för att försöka göra abort. Jag glömmer aldrig det tragiska jag såg. Det gick nästan inte en dag utan att människor kom till vårt hem för att be om mat, vatten och kläder. Jag lärde mig av mamma att man skall dela med sig av det man har. När jag blev lite äldre så började mamma också att vara ute på gatan och hjälpa missbrukare. Mamma hade så stor kärlek och hängivenhet att hjälpa dessa människor. Det jag såg genom min mamma gav mig motivation och en önskan att även jag skulle kunna hjälpa dem som har det svårt. Därför beslutade jag mig för att studera pedagogik. När jag studerat tre av de fem åren så blev jag erbjuden ett arbete på ett hem för övergivna barn. Under de åtta år som jag arbetade där fick jag mycket erfarenhet på många viktiga områden och fick möta mycket kärlek från barnens sida. Jag glömmer aldrig lilla Sarita, en flicka på fem år som föddes nästan blind på grund av att mamman hade syfilis när hon föddes. Jag lärde henne läsa och skriva. En gång blev hon så glad över sina framsteg att hon sträckte sig fram mot mig och strök mig över hela ansiktet med sina händer. Det var en stund jag aldrig kommer att glömma. Nu arbetar jag på El Arca och Rosa de Saron tillsammans med min man Javier och min mamma Ana Maria. Jag stortrivs med detta och kan nu berätta för er alla om det jag gör och de upplevelser jag har i mitt arbete. Jimena

Jimena med några av pojkarna på El Arca

Jimena hjälper några pojkar med läxorna på El Arca

Arbetet på gatan

Många gånger har vi berättat om livet på gatan. Detta dramatiska liv fortsätter och vi nås hela tiden av rapporter som griper våra hjärtan. Nöden är stor och vi kommer aldrig att förstå denna djupa förtvivlan som barnen får uppleva. Nyligen gjorde myndigheterna ett ingripande mot de unga mammorna på gatan. Tillsammans med polisen så tog man barnen från mammorna under stort tumult. Barnen hamnar på statliga hem som för det mesta är av mycket dålig standard. Smärtan för mammorna att få sina barn ryckta ur famnen går nog inte att förstå. Samtidigt vet vi ju att barnen far mycket illa på gatan. Vad är alternativen? Hur kommer man tillrätta med detta? Det är stora frågor som inte kan besvaras på några få rader. Det bolivianska samhället måste förändras i grunden så att man tar tillvara barnens rättigheter på ett helt annat sätt. När vi hör om hur flickorna och pojkarna på gatan har det så är det fint att också kunna berätta om det som vi gläds så mycket över. Nämligen allt det positiva som händer på pojkhemmet El Arca och flickhemmet Rosa de Saron.

De lever på gatan i en hopplös och farlig tillvaro

Jimenas rapport om dagsläget i Bolivia

Rosa de Saron Nu har vi en ny flicka som kommit till oss. Hon heter Jenny och är 15 år. Hon kom till oss den 18 februari från gatorna i La Paz i bara de kläder hon hade på kroppen. Jenny har sin syster Naida här på Rosa sedan tidigare. Deras föräldrar är döda och Jenny fick uppleva en svår tid hos sin moster med misshandel och mycket annat innan hon beslutade sig för att fly ut på gatorna. Det har gått bra för Jenny sedan hon kom till oss. Hon ger en god respons på den rehabilitering hon nu genomgår. Steg för steg lämnar hon livet och ovanorna hon har från gatan och lär sig hela tiden nya positiva värderingar. Det är inte lätt. Vägen kan vara lång många gånger. Vi kan inget annat än hoppas på att hon vill stanna hos oss och fortsätta förändra sitt liv.		Naida och Jenny . Två flickor från gatorna i La Paz
Serafina, Victoria och Maria Helena går nu på en konditori-/bageriutbildning. Läraren säger att de är mycket fina elever som är ansvarsfulla och nyfikna på att lära sig. Maria Helena har med sig sin nyfödda pojke Lucas varje dag som hon är på skolan. Att det går bra för dessa tre unga mammor är en frukt av allt arbete som vi gör på RDS.		Serafina läraren, Viktoria och Marie Helena

Pamela, Naida, Maria och Julia går på skola samtidigt som de genomgår olika faser av sin rehabilitering på RDS. De arbetar alla med sin självbild, hur man ser på sin omgivning, sin aggression, sitt sätt att tala och mycket annat som måste komma på plats i deras liv. De är ivriga att lära, men har kanske inte så lätt att uppnå de resultat de så innerligt önskar. Men det kommer med tiden och de får lära sig tålamod. Allt kommer steg för steg när de får hjälp och uppmuntran och håller sin motivation uppe. En av flickorna sa följande en dag; "Rosa är inte som andra hem, för här får vi kärlek och här undervisar ni oss om allt.".

Om några pojkar på El Arca

Edwin Aguilar har tagit sin examen som mekaniker. Nu kan han få arbete på någon mekanisk firma. Han har kontakt med sin kusin som har en verkstad och söker arbete hos honom. Något annat mycket positivt är att även Edwin har återförenats med sin familj. Med sin utbildning kommer han att klara sig bra.

Edwin Aquilar

Edson är nu hos sin gudmor

Edson bor nu hos sin gudmor! Förra året arbetade vi mycket med att han skulle få bra kontakt med henne. Periodvis besökte han henne och var där på semestrarna. Nu bor han där och hon har också tagit ansvar för att skriva in honom på skolan. Edson är mycket nöjd med den situation han nu har.

Nelson har återförenats med sin familj. Han bor nu hos sin mamma i Santa Cruz. Vi har hela tiden telefonkontakt med honom. Nu arbetar han som murare på dagen och studerar på kvällstid. Han säger att han saknar El Arca väldigt mycket, men är positiv till att bo hemma hos sin mor. Här kan vi se hur den vision som vi har för arbetet bland gatubarnen kan fullbordas, nämligen att få bort dem från gatan för att de i framtiden ska kunna återvända både till familjen och samhället med ett normalt liv.

Behov av skolmaterial och studiemedel

Ett ständigt återkommande behov är att täcka kostnaderna för alla barnen i deras skolgång och utbildning. Det handlar också om dagliga transportkostnader, inköp av skoluniformer, böcker och mycket annat. Ju längre de kommer i sin utbildning, desto större blir kostnaderna. Men det är av största vikt att vi klarar dessa utgifter och kan svara upp till deras förväntan och önskan. Vi ser också att vi måste ha ett eget boende för några av dem, eftersom resorna blir för långa från skolan om de skall bo på El Arca. Här har vi ytterligare utmaningar. Men det är samtidigt så otroligt positiva utmaningar. Utbildning är framtid. Tack för ditt stöd, Jörgen

Alexei är en av dem från El Arca som studerar flitigt

---