Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

November 2007 Läs nyhetsbrevet i PDF-format Till alla nyhetsbrev...

Rubriker: Kärleken övervinner allt! Ariel och Marvin, 16 år Timoteo

Maria Elena Tre barn skriver William, nio år När hjärtat är med

Kärleken övervinner allt!

Skolåret går mot sitt slut. Nu arbetar alla intensivt med sina slutexamina för att uppnå ett bra resultat. Orlando, 20 år, har varit 12 år på El Arca och Huber också 20 år, har varit sex år på El Arca. Orlandos stora intresse är djur och Huber tycker om att spela flöjt. Båda tar nu studenten och det är naturligtvis något extra stort för både dem och de övriga på El Arca. De yngre pojkarna ser upp till de äldre. De är deras föredömen och inspiration till att de själva skall få uppleva den stora dagen att ta studentexamen. I det här nyhetsbrevet kommer du att få läsa mer om vad arbetet leder till. Grunden för att vi skall lyckas i vår uppgift ligger i kärleken till barnen. När barnen känner att de är älskade av sina ledare så är nästan allt vunnet. Alla våra pojkar och flickor har en mycket tragisk bakgrund och det enda som kan läka deras djupa inre sår är en omgivning av kärlek och omsorg. Då startar processen av läkedom och det brukar inte dröja länge innan vi får det första leendet. Sedan ser vi hur deras liv förändras och stabiliseras steg för steg. Slutligen leder det till att de en dag är mogna för att klara sig själva. Huber och Orlando kommer nu efter studenten att läsa vidare, men de har ännu inte riktigt bestämt sig vilken linje de skall gå. Men vad de än väljer, kommer vi givetvis att stödja dem så att de får förverkliga det som de en dag vill bli.

Orlando

Huber

Ariel och Marvin, 16 år

Ariel och Marvin är ytterligare ett par pojkar som kommit långt i sin skolgång. Med iver och glädje lär de sig använda olika maskiner för att tillverka bland annat möbler och annan inredning i trä. Barnens RäddningsArk har inga egna skolor. All utbildning sker i landets egna skolor och därigenom är barnen hela tiden en del av det bolivianska samhället. De får kontakter och vänner utanför El Arca på ett normalt sätt, vilket gör det lättare för dem när de en dag skall lämna oss för att klara sig själva. Ariel har varit på El Arca under åtta år och hans stora intresse är basket. Marvin älskar fotboll och har varit på El Arca i sex år. Om två år tar båda sin studentexamen.

Ariel svarvar och Marvin (längst bort) ser på.

Marvin (nere t. v.) och Ariel (nere t.h.) med lärare och klasskamrater.

Timoteo

Timoteo bodde på El Arca under många år. I dag är han en glad och etablerad ung man som bor i sin hemby utanför Potosí, en gruvstad högt uppe bland de bolivianska bergen som är berömd för sin silverbrytning. Där arbetar han med jordbruk och odlar bland annat potatis under en del av året. Resten av året arbetar han i staden Cochabamba som medhjälpare till en murare. När säsongen närmar sig att åter sätta potatisen och andra grödor, reser Timoteo hem med sina sparade pengar för att arbeta med sitt jordbruk.

Jimena mötte en dag Timoteo som kom på besök.

Maria Elena

Maria Elena var på vårt flickhem Rosa de Sarón under c:a tre år. Hon kom till oss när hon var gravid och födde sin pojke Lukas. Maria Elena fick gå i skolan och gick även en utbildning inom konditoryrket. I dag är hon en yrkeskvinna som arbetar på en restaurang i det yrke hon är utbildad till. Hon är glad och omtyckt och visar stort ansvar på sin arbetsplats.

Maria Elena på sin arbetsplats.

Tre barn skriver:

"På El Arca har jag min bästa vän som heter Santiago, han beskyddar och försvarar mig. Några gånger har jag plockat fikon från träden på El Arca, de var svarta och mycket goda. Jag tycker mycket om att spela fotboll för att det är roligt, på skolan tycker jag om att leka, en dag föll jag i en rutschkana. En dag lekte vi att jag var en fotboll och de släpade omkring mig mycket men vi vann över alla. En annan dag städade vi innergården på El Arca, alla blev blöta och jag föll, jag blev jätteblöt och Ricardo föll över mig så att jag blev en sandwich och då blev min ledare arg." José,10 år

José

"Innan jag kom till El Arca var jag på ett annat hem. Det som jag tycker mest om här på El Arca är rummen, fotbollsplanen, djuren, ledarna och alla som bor här därför att de är snälla. Här på El Arca har jag mina bästa vänner och de heter Wilber, Alejandro, Alfredo, Jhonatan, Carlos, de hjälper mig alltid med det som jag inte kan, vi spelar fotboll och gör många saker. En dag sa min ledare Junior att vi skulle hämta en rutschkana, det regnade och vi föll i gräset, vi skyddade oss under rutschkanan och vi föll mycket, men vår ledare Nirco bar sen rutschkanan ensam och vi väntade på att han skulle falla men det gjorde han inte. När jag blir stor vill jag bli fotbollsspelare och få ett yrke och alltid gå framåt. Nu är jag utan hår för att jag vill se ut som alla i min grupp." Santiago, 13 år

Santiago

"Aldrig glömmer jag när de firade min födelsedag på Rosa de Sarón, det är det finaste som hänt mig, jag var mycket lycklig och det var även de andra flickorna. Jag tyckte också mycket om när vi reste till Chapare, vi lekte i floden och det gjorde också våra ledare. Jag känner mig lycklig därför att jag lär mig många saker och går i skolan." Estefani, 11 år

Estefani

William, nio år

William kom till El Arca för fem månader sedan. Han hade då varit på andra hem där han inte ville stanna. Han återvände alltid till gatan, där han hade sina kamrater. När William kom till oss var han illa medfaren. Han hade en infektion i huvudet efter att en affärsägare kastat en sten på honom när han försökte stjäla frukt. Han var aggressiv och hyperaktiv. Han hamnade ofta i bråk med de andra pojkarna på El Arca. Men steg för steg har William förändrat sig och är nu istället en glad och kärleksfull pojke som också har börjat i skolan. Men ännu är han bara där för att träna sig att vara i skolmiljö, en form av inskolning. Nu får vi bara hoppas att den förändringen fortsätter, att han känner att El Arca är hans hem och att han vill stanna hos oss.

William

När hjärtat är med

För ett år sedan besökte jag och min fru Solveig Napoli i Italien på vår semester. Vi fann ett litet café med bara ett par små bord som stod utanför på trottoaren. Det var ett lokalt café på en trång sidogata dit inte många turister kommer. Vi möttes av ett varmt leende av en ung man när vi beställde var sin espresso. Han erbjöd oss olika sorters espresso att välja mellan, men till sist lät vi honom själv välja vad han skulle servera oss. Efter en stund kom kaffet på bordet och vi fick njuta av den bästa espresso vi någonsin druckit. Vi njöt och beställde en kopp till. Vi berömde hans kaffe och det var lätt att se att den unge mannen blev glad och stolt. När han kom med kaffet för andra gången, lade han sin hand på bröstet och såg på oss och så sade han på bruten engelska: "När jag gör kaffe så gör jag det med hjärtat". Dessa ord glömmer jag aldrig och jag tänker ofta på att när vi arbetar med hjärtat, når vi så mycket längre än om vi bara arbetar med vår kunskap. När vi lägger ner hjärtat i att hjälpa barnen, blir det ett bra resultat. Barnen är känsliga och ömtåliga och känner direkt om våra ledare arbetar med hjärtat och har en äkta kärlek. Hjärtats inställning är utan tvekan hemligheten till framgången med vårt arbete.   Det är med stor glädje vi kan berätta för dig att vi nått och till och med passerat målet 250 000 kr för insamlingen till byggprojekt Bolivia. Den exakta summan är nu uppe i 262 285 kr. Vi har nått målet betydligt snabbare än vi förväntat oss genom alla de generösa gåvor som kommit in. Många givare verkar ha förstått att byggprojekten är viktiga att få genomförda och har ställt sig bakom insamlingen. Den här insamlingen har varit speciell, eftersom summan 250 000 kr nu kommer att bli fördubblad och blir till 500 000 kr genom den utmaning som vi fått och som vi tidigare berättat om. Vi har uppnått ett viktigt delmål av insamlingen och kan nu börja bygga den första etappen av det nya Rosa de Sarón. Samtidigt är det mycket viktigt att vi hela tiden fortsätter insamlingen till de övriga etapperna av byggandet. Tack alla vänner för de gåvor som kommer in och som gör att kampen för gatubarnens liv och framtid kan fortsätta. Jörgen Wrengbro