Barnens RäddningsArk Fadderbrev

Fadderbrev 2003-11-29 Tillbaka till nyhetsbreven...

Kära faddervänner! I detta fadderbrev berättar Viktoria Wrengbro och Olga Hermansson om det som sker på nya El Arca.

Hemkomsten Olga berättar om ett tillfälle då hon kommer tillbaka till El Arca efter någon veckas semester. När jag körde in på gården såg jag de yngsta pojkarna komma springande och jag hörde deras rop "Olga kommer, Olga kommer". Jag hann inte packa ur bilen innan jag blev tagen på en rundtur på gården kring El Arca. Med Damian och Nelson på var sin sida blev jag visad runt bland djuren. Mina höns har vuxit jättemycket. Alla tar hand om dem och jag tror de övergöder dem för de är större än alla andra. Gården var full av nya höns och två gånger fick jag krypa in under hönsnätet för att se på Burgoas nykläckta kycklingar. Orlandos hönshus har fått en fjärde våning. Ankorna badade i en liten ankdamm. Kaninerna förökar sig, som kaniner, helt enkelt. Jag fick låna en av Reynaldos små mjuka kaninungar några timmar. Den nya vattencisternen hade också blivit klar så nu kan jag duscha när jag vill och slipper att åka till mina vänner för att få en dusch. När rundvandringen var klar fick jag möta de andra pojkarna på El Arca. Som jag förutspått så var reaktionerna blandade. En del ville inte sluta att kramas och andra hälsade inte på mig förrän dagen efter. Jag fick också träffa en ny pojke som kommit till oss under tiden jag varit borta. Han heter Gabriel och är 13 år. När jag efter några timmar kom in på mitt rum så var där en ständig ström av pojkar som kom och gick. Vi hade tävling om vem som hade det mest elektriska håret. Det gick till så att jag gnuggade ballonger i håret på dem och som jag sedan satte i taket. Den vars ballong som satt kvar längst vann. Olga

Bryan hälsar Olga välkommen hem Orlando visar kaninhuset han byggt

Armbandsfabriken     Jag vet att grabbarna tycker om att göra armband, så därför köpte jag garn och pärlor. Jag trodde att det bara var de äldre grabbarna som skulle klara av att göra armband, men det visade sig att även flera av de mindre pojkarna kunde göra armband och de som inte kunde de ville lära sig. Sagt och gjort. Jag delade ut garn och pärlor inne på mitt rum och allt eftersom kom det fler och fler pojkar som ville vara med. Många av dem stannade kvar länge för de visste att de kunde få mer pärlor då de var färdiga med ett armband. Till slut var det proppfullt inne i rummet, pojkar på golvet, på stolarna, på sängarna, ja, överallt satt det pojkar och gjorde armband. Ett par månader har nu gått men att göra armband är fortfarande lika populärt. Jag och Olga har allt efter att tiden gått fått så många armband att vi måste ta av oss dem, de är för många för att ha dem på sig. En stund gick vi omkring nästan 30 armband på varje arm. Pojkarna tyckte vi såg ut som inkaindianer. Viktoria Vi bygger vidare på nya El Arca Jag önskar av hela mitt hjärta att du verkligen förstod hur otroligt viktigt ditt fadderstöd är för våra pojkar och hela utvecklingen på El Arca. Helst skulle jag vilja ta dig med dit ut så att även du fick uppleva samma goda närhet till pojkarna som Viktoria och Olga får känna. Önskar att du fick sitta där och lyssna till deras berättelser, deras tankar om livet, känna deras kramar, möta deras blick och se hur de utvecklas steg för steg. Det är inte alltid lätt för pojkarna. Ibland går utvecklingen framåt i full fart. Ibland får vi starta om och gå tillbaka några steg. Du måste bara förstå att detta gör vi tillsammans. Alla tar vi vårt ansvar. Du genom att ta ett ekonomiskt ansvar. Vi och ledarna i Bolivia ser till att arbeta för pojkarnas bästa och utveckla hela El Arca till att bli de center vi önskar. Bilden på det allt högre kaninhuset som Orlando själv bygger får stå som en härlig symbol på pojkarnas och nya El Arcas utveckling. Tack för att du fortsätter ditt värdefulla stöd in i framtiden! Från Barnens Räddningsark önskar vi dig en riktigt God Jul och ett Gott Nytt år 2004! Jörgen

---

Tillbaka till startsidan

---