Barnens RäddningsArk

Resebrev 1

Resebrev 2

Resebrev 3

Bilder 4

Resebrev 5

---

Resebrev 3 av Johanna Darehed 18 nov 01

Att vara här i Bolivia är verkligen annorlunda på alla sätt. Vattnet snurrar motsols i handfatet och om natten är det en annan stjärnimmel vi ser. Jag har fått se alla möjliga olika sorters naturtyper - mest påtagligt var det när vi reste med buss över de kyliga bergen ner i den frodiga bastuvarma djungeln. Om djungeln skulle beskrivas med ett ord skulle det vara "STOR" , allting i djungeln är enormt - träden, bladen, insekterna och så luktar det väldigt gott. För mig som tycker mycket om apor var det en fin upplevelse att få träffa aporna på ett slags rehabiliteringscentrum som låg i direkt anknytning till vår djungelpromenad. Cochabamba är en stor stad som ligger omringad av berg, vaeje dag fylls man av nya intryck här. Canchan är helt otrolig. En kolossal marknad där allt finns! Den är indelad i olika avdelningar - skor, kläder, bananer, husdjur, korgar, lerkärl, godis, hygienartiklar osv i all oändlighet. Minst förtjust är jag i köttcanchan där hittar man rått kött och alla möjliga djurdelar. Bara tt gå ut utanför dörren är en upplevelse, små rynkiga tanter med hopsnörda flätor, hatt, awaio (tygstycket de bär på ryggen) och bullig kjol, mammor med barn på ryggen, gamla farbröder med rullande apelsinjuiceförsäljning, microbussarna, den livliga trafiken, taxichaufförer som tutar hela tiden. Först när jag kom hit tyckte jag att allt verkade så fattigt och förfallet, men nu är jag van. Det är så det ser ut här i Bolivia. Folket bor i mycket enkla hus - många på landsbygden har hus av soltorkad lera och i djungeln står husen på pålar och ser mest ut som skjul. Jag har besökt Marcos familj i utkanten av Cochabamba. Huset kan inte ha varit mer än 8 m² stort - där finns en säng en bänk och lite grejer för disk matlagning - de är fem som bor där och det finns inte rinnande vatten utan det köper de på tunna. Familjen har det mycket fattigt. De två yngsta systrarna kan inte gå i skola trots att det bara kostar 10 bolivianos (motsvarande 17 sek) i månaden. Visst har man vetat att alla människor inte har det lika bra som vi har det i sverige - men här i Bolivia blir det mycket påtagligt och det gör ont att uppleva. Nästan varje dag får vi se lidande och misär av något slag. Gatubarnen som sniffar och kryper omkring i smutsen, de unga mammorna tvättar kläder i fontänen och när mat serveras kommer överlevnadsinstinkterna fram och alla vill roffa åt sig så mycket som möjligt - för att i nästa stund dela med sig till de som inget fått. Vi håller på med ett vårdprojekt på Coronillan - ett undanskymt ställe i staden. Där bor 30 hemlösa personer på något som liknar en soptipp - många av dem är barn. Barnen har sår i huvudet (kanske skorv) , en man har gulsot, en annan har svåra brännskador och en trdje har ett "dött" ben som faktiskt har blivit bättre nu vilket är mycket glädjande. Situationen på sjukhusen är kanske inte heller den bästa - inte alls på långa vägar samma standard som i Sverige. Här finns vakter på sjukhusen för att inte patienterna ska rymma utan att betala. När vi hälsade på behövde en mamma 1600 bolivianos för att betala en tumöroperation för sitt barn. Hon hade lyckats samla ihop hälften. Vi gick ihop och samlade in resten så att hon kunde lösa ut sitt barn - Vilken lycka! Varje dag knackar fattiga människor som behöver hjälp på hemma hos Ana-Maria, det måste kännas mycket svårt för henne eftersom hon ju omöjligtvis kan hjälpa alla. Häromdagen var en sjubarnsfar här. Han hade råkat ut för en olycka och skadat ryggen, men med hjälp av korsett och skenor skulle han kanske kunna gå igen. Vi sa att vi ska se vad som går att göra, kanske skicka hjälpmedel från Sverige. Vi har besökt El Arca några gånger och det har varit lika roligt varje gång. Pojkarna är snälla, nyfikna och pratsamma. Det är intressant att prata med de lite äldre och musicera med dem. Vi har haft med oss spel hit och det verkar de uppskatta. Jag spelade 4-i-rad med en av pojkarna helt ovetandes om att Bolivianska regler gällde. När jag fick fyra i rad så tyckte jag att "nu har jag vunnit och vi har spelat klart" men så var det inte. Här spelar de tills brickan är full och räknar sedan vem som har flest rader och då vann han ju förståss. Det är härligt och annorlunda att vara här och jag är glad att jag fått möjlighet att resa. Det är en fantastisk gästfrihet i Ana-Marias hus och otrolig mat. Alla är så trevliga: Ana-Maria, Santi, Christian, mamma Adriana och pappa Lukas samt hushållerskan Flory och "springpojkarna" Pepe och Marco. Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva om som t ex kvällen på landet hos Felicidad - en av de finaste kvällarna i mitt liv. Men mycket måste upplevas för att förstås. Hälsningar från Johanna fylld av nya intryck och upplevelser.

Johan, Aud, Mikaela, Elin, Johanna

Enrique och Johanna

Markus, Johanna och Jamil

Senast ändrad Monday, 19-Nov-2001 00:00:00 CET