Barnens RäddningsArk

---

Resebrev 1 Resebrev 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 9 Tack Bolivia för denna gång! Jörgen Wrengbro, oktober 2002

Det är tidig gryning. Bergstopparna runt Cochabamba börjar färgas röda av morgonsolen. Vi rullar ut på startbanan med det flyg som skall ta mig till huvudstaden La Paz, för att jag senare på dagen skall fortsätta min resa mot Europa. Efter en månads intensivt arbete har stunden kommit att lämna Cochabamba, staden som blivit en del av mitt liv. Det är alltid en blandning av sorg, saknad och glädje när det är dags att lämna alla vännerna i Bolivia. Jag älskar Bolivia av hela mitt hjärta. Det är ett land som bjuder på allt. Ett färgstarkt folk, en vacker och dramatisk natur. Sakta stiger vi över bergstopparna som blir allt högre ju närmare vi kommer La Paz. Vi nästan "slickar" bergstopparna. Det verkar som om piloten vill spara bränsle och inte vill stiga så högt! Plötsligt kommer de vita snöklädda topparna som bryter av mot de karga, ödsliga och gråbruna bergssidorna. Ilimani med sina dryga 6000 meter över havet dyker upp i höjd med höger vinge. Otroligt vackert. Jag ser de djupa, mörka och hotfulla sprickorna i glaciären. Jag känner det som en liten personlig gåva till mig från piloten som flyger så nära för att liksom visa upp naturskönheten i Andernas bergskedja. Bakom de snöklädda topparna vet jag att djungeln finns med sin täta och frodiga grönska, ringlande floder som rinner ut i Amazonas och olika indianstammar som bor i den eviga grönskan. Undrar lite stilla om det ännu finns oupptäckta stammar av folk där nere i den täta djungeln? När jag själv flög i Bolivia för några år sedan som missionspilot så tänkte jag mycket på detta. Tänk om??? Bolivia bjuder på allt utom hav. Ett land av dramatik och äventyr. Där jag sitter och ser ut över bergen tänker jag på pojkarna på El Arca som kom för att ta farväl kvällen innan jag skulle resa. De kom sent när jag skulle packa och var som tröttast. Grabbarna ville tala med mig om hur det har det och vad de vill i framtiden. När vi skiljs åt så kramar de om mig och vill att jag snart skall komma tillbaka. Pojkarna är mellan 17-19 år och på tröskeln till livet att lämna El Arca för att stå på egna ben. Några av dem arbetar redan, samtidigt som de studerar. Jag ser dessa före detta gatubarn framför mig samtidigt som vi närmar oss La Paz, staden som börjar på 4000 m.ö.h. och försvinner ner i en canyon med knivskarpa sidor där centrum ligger. Jag har några timmars väntan innan nästa flyg skall gå och har gott om tid att ta bussen ner till centrum av La Paz. Jag tänker "fira" att jag lyckats med markköpet och att vi invigt det nya flickhemmet. När jag kommer ner i centrum stiger jag av bussen och börjar vandringen mot marknaden. Luften är tunn på 3700 meters höjd och det märks. Hjärtat bultar och jag andas tungt. Mitt mål är att få dricka varm majssoppa (api) och äta några goda, varma pasteller med ost inuti. Hon som serverar är en gammal bekant till mig och hon har suttit på samma plats, varje morgon, året runt under många år och serverat denna enkla, men goda frukost till folket, som är på vandring runt marknaden. Det är hennes levebröd. Hon känner genast igen mig när jag kommer. Det har blivit en tradition att besöka henne när jag kommer till La Paz. Hon blir lika glad varje gång jag kommer. Men nog tror jag att hon tycker jag är en lite underlig "gringo" som vill sitta där på en liten pall och dricka några glas api när det finns fina restauranger i närheten. När jag berättar för henne att jag är på väg till Europa och endast kommit ner till La Paz för att äta frukost hos henne så ler hon. Hon vänder sig mot de andra gästerna och berättar lite tyst vad jag sagt till henne. En kvinna skakar lite på huvudet och fortsätter att äta. Några andra kvinnor som sitter bredvid mig ser lite nyfiket på mig. Jag börjar tala med dem och de berättar att de har en liten enkel uterestaurang högre upp i La Paz, på El Alto som det heter. De berättar med inlevelse hur god mat de lagar och jag förstår vinken... Det här gillar jag. Tänk att få sitta där bland marknadsfolket och koppla av, njuta av folklivet och all vänlighet. Men jag minns också den gången när en kvinna skrek; "gå hem gringo" och slängde en potatis i ryggen på mig. Men det är nästan glömt. Jag fick ju skylla mig själv när jag var så dum att jag filmade utan "lov" på marknaden. Efter tre glas api och fyra pasteller tackar jag för mig och vandrar vidare. Hela denna underbara frukost kostade mig ca 6 kr. Bättre firande efter en månad i Bolivia kan jag inte tänka mig. Jag tycker om det som är enkelt och vardagligt. Jag tycker om att leva bland det bolivianska folket. Trots att jag kanske i deras ögon är en "gringo". Men jag brukar säga att jag inte är någon "gringo" för jag är ju "vikingo"... Jag lämnar mina vänner och vandrar ut i folkhavet. När jag går där och njuter av det färgglada folket så tänker jag på allt som skett den sista tiden. Jag tänker också på alla Er som hjälper oss så att vi kan fortsätta hjälpa gatubarnen i Bolivia. Där jag vandrar fram kommer plötsligt en liten grabb upp vid min sida. Jag vet vad han vill. Han sträcker upp sin något smutsiga hand och vill ha några centavos. Jag stoppar ner handen i fickan och utan att se vad jag ger så får han 50 centavos, tror jag. Han blir jätteglad och springer tillbaks där han kom ifrån. Jag förstår att han blev glad, för det var nämligen 5 bolivianos han fick utan att jag visste om det. Minst en dagsförtjänst. Han liksom jag fick en bra dag i La Paz. Jag älskar mitt Bolivia! Så lämnar jag La Paz centrum i en liten buss som redan är full! Men det finns alltid plats för en till, utan att någon blir sur. I väntan på flyget som skall ta mig till Santa Cruz, Sao Paulo, Frankfurt och Göteborg somnar jag i vänthallen. Flygningen fram till Sao Paulo har jag inget minne av! Jag sover djupt och vaknar när vi går in för landning. Nästa flygning över Atlanten är lång. Det tar 11 timmar och 15 minuter. Det är då man önskar att man fick flyga Business Class. Men jag hamnar på plats 21 bredvid en något korpulent man. Båda är vi besvärade över situationen. Men vi håller god min. Vi börjar taxa ut och en stewart kommer vandrande för en sista check. Han stannar plötsligt vid min sida och frågar oss båda om vi reser tillsammans. När han förstår att det inte är så, visar han mig till en annan bekvämare plats längre bak i flyget. Jag får tre säten för mig själv! Liggplats på ett flyg. Vad kan man mer begära? Efter en god middag är det dags att sova. Tack Bolivia för denna gång. Vi ses snart igen! Jörgen