Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Senaste Nytt April 1998 Till nyhetsbreven...

Hjälpsändning till Lovozero på Kolahalvön

Hjälpsändning till Lovozero på Kolahalvön. På nytt har en av Barnens RäddningsArks bussar transporterat en hjälpsändning till Kolahalvön i Ryssland. Transporten utfördes åt Filadelfiaförsamlingen i Lycksele och några pingstförsamlingar i Vindelådalen. Här följer några dagboksanteckningar från resan. I januari -98 är vi ett gäng i Lycksele med Lorenz Sjulson Åsdell i spetsen som bestämmer oss för att föra över en hjälpsändning till Lovozero på Kolahalvön i norra Ryssland. Under februari och mars annonserar vi, samlar in, sorterar, väger och packar begagnade kläder och skor. Det blir 4998,5 kg fördelat på 300 säckar sammanlagt. Vi går också en snabbkurs i ryska. Avresan med fem ton kläder och skor är bestämd till måndag 27/4 klockan 06.00. Packning av bussen skulle ske söndagen före klockan 17.00. Vid 15-tiden på söndagen får Lorenz telefon från vår chaufför Mats Carlsson, som skulle köra ner bussen från BRA i Gällivare, då han meddelar att bussen har pajat sex mil norr om Arvidsjaur. En bönekedja bildas och med Guds nåd är Mats i Lycksele vid 20-tiden utan att bärgning behövs. Ett membran till luftcylindern i kopplingen hade gått sönder plus att lamellerna var sönderbrända. Reservdelar måste beställas från Scania i Södertälje. De kom med flyg kl. 07.00 på tisdag morgon och kl 10.30 är bussen i skapligt skick, och med bra hjälp är bussen packad och klar klockan 12.00. Duvan AB bjuder på lunch och därefter blir det avfärd drygt ett dygn senare än det var planerat. Klockan 13.30 den 28 april går färden först mot Ivalo i norra Finland där vi ska övernatta och sammanträffa med Gustav Johansson. Han ska lotsa oss genom ryska tullen samt tolka åt oss i Lovozero. Vi passerar tullen i Haparanda kl 19.00 , och vägskylten visar 45 mil till Ivalo. Vid 22-tiden passerar vi Polcirkeln och Rovaniemi - tomteland. Sista milen före Ivalo kantas vägen av små vita harar som studsar omkring, det är omöjligt att hinna räkna dem. Klockan har nästan hunnit bli 02.00 finsk tid när vi kommer fram till Ivalo där vi sover några timmar. Onsdag morgon 07.50 träffar vi Gustav, kl. 09.30 är vi framme vid finska tullstationen Raja Jooseppi och rullar vidare till den ryska tullen "Lotta" dit vi anländer 09.50. Vi visar upp pass och visum och fyller i tulldeklarationen och allt verkar gå helt otroligt bra. Allt för bra för att vara sant. Och mycket riktigt, något var fel med papperen och tullarna säger att vi måste vänta en halvtimme. De påstår att de redan har släppt igenom en buss som de trott varit vår. En halvtimme blir till två timmar innan tullen hade stämplat det sista papperet och plomberat bussen så vi kan fara vidare på Lottavägen, som är en grusväg och i mycket dåligt skick. Men vår chaufför Mats gör ett mycket skickligt jobb och tar oss och bussen galant fram ytterligare några mil innan det blir asfalterad väg. Utanför Murmansk träffar vi Pjotor (pastor i Olenegorsk). Han har fått syn på vår gula "postbuss" och står vid vägkanten och viftar. Härligt att träffa denne varma ryss. Vid infarten till Olenegorsk träffar vi Konstantin, pastor i församlingen i Lovozero, och hans fru Nadja. Klockan 21.30 börjar vi avverka de sista åtta milen mot Lovozero där middagen väntar. Två timmar senare checkar vi in på hotellet där vi ska bo. För 120 rubel får vi ha den plomberade bussen framför polishuset där man har uppsikt över den. En ny dag gryr. Efter frukost, bön och ett ord ur bibeln beger vi oss ut i Lovozero. En stad med 3500 invånare, där jordbruk och fiske är de främsta näringarna. Vi besöker kulturhuset och en fabrik där man syr skor, stövlar mm i renskinn. Lorenz gör stora affärer där. Det går sämre då han på ett annat ställe försöker köpa ett renhorn för att sätta på väggen därhemma. Det blir kalla handen, hornet var nämligen sålt till någon annan, tyvärr. Tillbaka på hotellet blir hela gruppen bjudna på soppa, potatismos och korv av norska Samemissionen. Efter det dyker nya problem upp. Ingen tulltjänsteman finns till hands för att skriva på papper och bryta bussens plombering. Det är helg i Ryssland. Vi ber till Gud, och just när vi är på väg till ett möte på kvällen där vi ska medverka, får vi besked att Konstantin är på väg till Lovozero med en tulltjänsteman från Olenegorsk. Mats och Daniel får fara iväg med bussen och lasta ur den, och vi andra går iväg till mötet som blir bra trots manfallet. Efteråt samlas vi hos Konstantin och Nadja för lite kvällsmat, det blir sent och klockan är över ett när vi somnar. Nästa dag, fredag den 1 maj, är det stor helgdag i Ryssland. Vi passar på att gå på museum och på samefest i Kulturhuset. Vi hälsar också på hos några församlingsmedlemmar som blir väldigt glada över vårt besök. På kvällen far vi tillsammans med några församlings-medlemmar med bussen till Olenegorsk på möte där man firar 5-års jubileum i församlingen. Där träffar vi Mats Holmberg från Lycksele som har medverkat under jubileumsmötena. Det är sent innan vi är tillbaka i Lovozero, men vi går i alla fall och hälsar på några i församlingen innan det är dags att gå och lägga sig att sova den sista natten i Lovozero. Lördag kl. 06.00 styr vi så kosan mot Sverige. Konstantin och Nadja har mött upp och vinkar av oss. Vi gör en avstickare efter vägen till samebyn LapparsKarja. En sista prövning möter vi vid infarten till Murmansk. Polisen stoppar oss, de vill se papper på bussen och Mats körkort. Polisen kallar ut Mats och Lorenz och läser den ryska lagtexten för dem och viftar med sin k-pist. Det är absolut inte tillåtet att ha extraljus på taket och för det fick vi böta 20 rubel. Det går bra genom både den ryska tullen liksom genom den finska, och snart är vi hemma i Lycksele igen. Vi som genomförde den här hjälpsändningen från Filadelfia i Lycksele är: Lorenz Sjulson Åsdel, Lillemor Hörnberg, Mattias Axelsson, Daniel Svedberg, Ann-Kathrine Gustavsson och Glenn Örnberg samt vår chaufför Mats Carlsson från Kiruna. Vi har med egna ögon sett de enorma behov som finns på Kolahalvön, för arbetslösheten är stor och många är de som har ett arbete men inte får ut sina löner. Det känns meningsfullt att ha gjort den här resan och alla som har varit med och skänkt kläder och skor m.m. kan vara förvissade om att deras insatser blir mycket varmt uppskattade.   Lillemor Hörnberg och Ann-Kathrine Gustavsson

Startsidan | Nyhetsbreven