Barnens RäddningsArk Nyhetsbrev

Oktober 1999 Till nyhetsbreven... Första sidan

Nyhetsbrevet på Norska

Innehåll: Familjen blev plötsligt så stor! Hjärtekrossarna En oförglömlig resa German, 16 år - övergiven och leprasjuk På gång i B.R.A. - aktuell information Jörgen Wrengbro 50 år

Familjen blev plötsligt så stor Så har vi återvänt efter fyra fantastiska och intensiva veckor i Bolivia. Jag fylldes av beundran och respekt över den fina utvecklingen jag såg bland barnen och ungdomarna på "El Arca". En dag när jag såg alla stå uppställda på gården till hemmet och en av ledarna ropade till barnen "familjen lyssna". Då var det något som plötsligt gick upp för mig och det grep mitt hjärta så starkt att tårarna kom. Vi är inte bara fyra i familjen. Vi har faktiskt ytterligare 36 pojkar som ingår i familjen. Pojkar som vi vill se växa upp med samma framtidstro och möjligheter som våra egna barn- Viktoria och André. Jag vill se Fernando, Franklin, Leonardo, Octavio, Job, Teofilo och alla övriga på El Arca en dag stå på egna ben. För någon dag sedan när jag skulle berätta om El Arca och råkade säga gatubarnen så fick jag en vass blick av min dotter Viktoria med kommentaren: 'Det är inga gatubarn. DET ÄR VÅRA POJKAR!' Men du skall också veta att det inte är bara våra pojkar - det är också dina... För utan dig vore arbete omöjligt att utföra. VÅRA POJKAR ÄR OCKSÅ DINA POJKAR. Jörgen Varje gång jag kom till El Arca kom Franklin springande och ropade "marcame" (lyft mig). Det blev många "marcame" under fyra veckor.

Hjärtekrossarna

Visst har jag känt till arbetet ute i Bolivia. Jag visste att några av pojkarna som går på skolan gör toppresultat. Jag hade hört om pojken som blivit misshandlad av sin farbror med en upphettad slang. Och jag hade sett massa kort av dem. Med det hade aldrig riktigt gripit mitt hjärta. Jag kände inte att jag hade något förhållande till dem. Ansiktena på korten var namnlösa. Ända tills jag mötte dem- mina hjärtekrossare. Mitt första minne är då tre av dem kom och spelade för oss dagen vi anlände. Deras ansikten strålade som solen! Jag hade aldrig sett någonting liknande och jag blev förälskad redan första dagen. Jag visste redan då att jag under mesta delen av min tid i Bolivia skulle befinna mig på "El Arca". Och så blev det. Med några få undantag så var jag där varje dag. Jag åt med dem, tvättade kläder med dem, diskade med dem, lekte med dem. Jag grät, skrattade och pratade med dem. M.a.o. jag bara var där, gjorde det dom gjorde, tilsammans med dem- och stortrivdes! Nu var inte pojkarna på korten namnlösa längre. Pojkarna med de bästa resultaterna på sin skola heter Octavio, Leonardo, Jaime och Teofilo. Pojken som blev misshandlad heter Reinaldo och jag har känt hans hjärta slå när jag höll honom i mina armar. De är levande nu, och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Den värsta stunden i Bolivia var när dagen kom och vi var tvungna att säga adjö. Jeg saknar dem så det gör ont. Men de kommer att leva vidare i mitt hjärta tills vi träffas igjen. Deras strålande ansikten kommer inte att blekna bort. Det jag vill säga är inte att alla som stöttar BRA måste åka ut till Bolivia, men jag önskar bara att min berättelse kan få vara med och tända en eld i ditt liv och göra pojkarna levande för dig. Men det är upp till dig nu. Jag har gjort mitt och nu måste du göra ditt- låt dem krossa ditt hjärta... Varma hälsningar Viktoria

Viktoria och Timoteo (9 år)

André och Viktoria och på El-Arca

En oförglömlig resa!

För ca. två veckor sedan kom vi hem från en oförglömlig resa till Bolivia. Det var två spända personer som satte sig på flyget för några veckor sedan och reste till detta exotiska land som ligger så långt bort från lilla Norge. Vi var lyckligtvis så privilegierade att vi fick resa tillsammans med familjen Wrengbro som har bott hela tre år i Bolivia. Det var en trygghet för oss som aldrig hade varit så långt bort hemifrån tidigare. Från första stund märkte vi hur den här resan skulle bli annorlunda än allt vi tidigare upplevt. Den varma välkomnandet som vi fick av Ana Maria och Santi på flygplatsen i Cochabamba gjorde att vi kände oss som hemma på en gång, även om omgivningarna var så totalt annorlunda mot det vi var vana vid.. De första dagarna gick åt till att vänja sig vid allt det nya; ett annorlunda klimat, många konstiga lukter, ett annat språk, ett myller av folk på gatorna, skällande hundar, tutande bilar, och stora marknadsplatser! Kort sagt en annorlunda kultur. Men det konstiga var att medan man blev mer eller mindre van vid de yttre omständigheterna, så lärde vi allteftersom känna en mänsklig värme som gjorde ett mycket starkare intryck. Trots fattigdom och nöd så hade de en kärlek till sin nästa som vi verkligen har något att lära oss av här i Skandinavien. Det var otroligt att se hur Ana Maria använde det mesta av sin tid och energi på andra. Hon var alltid tillgänglig för de som behövde henne. Oavsett vart vi kom så var det någon som kände till Ana Maria och som kom och ville prata. Dagligen var det tragiska situationer som vi fick höra talas om och en del fick vi också vara med och hjälpa. Ett exempel som gjorde starkt intryck var en dag då vi skulle gå ut på café i stan. På vägen träffade vi en familj som bestod av mamma, pappa och ett litet barn. Båda föräldrarna sniffade och mamman hade sniffat under hela havandeskapet. Resultatet av detta var att barnet var hjärnskadat och förlamat från midjan och ner. Jag (Bente) höll den lilla pojken i mina armar och kände att han var våt tvärsigenom kläderna för de hade inte bytt på honom. Han grät men då jag började nynna en stilla sång blev han helt lugn och tittade upp på mig med stora, bruna ögon. Det var tydligt att han inte var van vid det. Jörgen gick tillsammans med mamman för att köpa mjölk till den lilla pojken och då de kom tillbaka så var vi tvungna att gå vidare. Det var svårt att ge tillbaka den lilla pojken och inte veta vad som skulle ske i framtiden med honom. Då vi kom till bilen berättade Ana Maria att det här paret hade haft två barn tidigare som hade dött p.g.a. bristande omsorg. Hon var osäker på hur länge det här barnet skulle få leva. Här fick vi på nära håll se hur viktigt det är med resurser för att kunna hjälpa familjer i sådana här situationer. Vi såg också barn som bodde i pappkartonger ute på gatan och små spädbarn som kröp omkring i parkerna. När man fick dessa intryck ute på gatan så var det extra härligt att se hur pojkarna på barnhemmet "El Arca" hade det. Här mötte vi ett gäng med glada killar som hade fått sina liv förvandlade. Ett helt annorlunda liv än det på gatan. Här fick de mat, kläder, skolgång och det viktigaste av allt; de fick kärlek och positiv uppmärksamhet. Det var inte svårt att se att det gav resultat.

German, 16 år. Övergiven och leprasjuk German - 16 år En annan situation som gjorde starkt intryck var den dagen vi träffade German på sjukhuset. Han var en 16 år gammal kille som hade fått diagnosen spetälska. Föräldrarna bodde i en landsby långt bort och de hade inte besökt honom på många månader. Delvis därför att de inte hade pengar till mediciner och därför inte kunde visa sig på sjukhuset. Germann var helt ensam och när sjukhuset inte fick pengar så gav de inte heller medicin. Detta gjorde honom sämre för varje dag som gick och då vi kom hade han redan mist flera tår. Kroppen ruttnade rätt och slätt . Därför var det fantastiskt att kunna vara med och ge mediciner. Här ser vi hur varenda hundralapp i Barnens Räddnings Ark är med och räddar liv. German kvicknade till mot slutet av vårt besök i Bolivia och det var härligt att se att han började le igen. Det var också tryggt att veta att Ana Maria och de andra medarbetarna kommer att följa upp hur det går för honom. Det ska bli spännande att följa med den här killen i framtiden och se vilka planer Gud har för honom. (Läs artikel ett år senare) Vi är fulla av intryck och det är svårt att få fram det på några rader. Men vi kan i alla fall summera det hela med att vi är väldigt , väldigt tacksamma för det vi har fått uppleva. Vi tror att den här resan har förändrat våra liv men tiden får utvisa om den verkligen har gjort det. Det vi i alla fall vet är att arbetet har blivit till enskilda individer och att dessa personer lever i våra hjärtan och tankar varje dag!! Hälsningar från Andreas och Bente Wennemo

På gång i B.R.A.

Skolbänkar och sjukvårdsmaterial samlas nu in på olika platser i landet för att köras till Ryssland och Vitryssland. Behoven är enorma! Våra egna bussar kör transporterna direkt till dom olika platserna. Under vintern kommer vi att försöka köra en mycket viktig transport med sjukvårdsmaterial, för att upprusta de små sjukhusen i Pinigadistriktet, öster om Archangelsk i nord Ryssland. Om du vet vart vi kan få sjukvårdsmaterial så hör av dig. I Bolivia behöver vi reparera huset där barnen bor. Vi lånar huset, men det måste också underhållas på olika sätt. Ny plåt på taket så att det inte regnar in. Många fönster har gått sönder och måste ersättas. CD-skivan som över 200 barn sjungit in med bland annat Carola, Arnold Börud, Roger Larsen och Andreas och Bente Wennemo blir klar under oktober månad. Allt överskott går till Bolivias gatubarn. Beställ den redan nu så har du en fin julgåva att ge bort. Passsagerarbussen som vi köpte in förra sommaren är nu slutbetald! Tack alla ni som hjälpt oss att få den betald. 100-tals barn från Tjernobylområdet transporteras nu till läger i Sverige med bussen.

 

Jörgen Wrengbro 50 år Jörgen är född och uppväxt i Sorsele. Efter polisskolan arbetade han en tid i Stockholm. Han flyttade till Gällivare i mitten av 70-talet, för att arbeta som polis. Ett av hans stora intressen har varit friluftslivet. Och många är vi som njutit av de bilder han tagit ute i fjällen mellan älvarna bland myrarna och sjöarna. Han har varit en aktiv kristen från mitten av 80-talet, i slutet av 80-talet utbildade han sig till pilot . Jörgen med familj åkte till Bolivia under en treårs period där de gjorde hjälpinsatser genom flyg och inom sjukvården. Efter tre intensiva år i Bolivia kom Jörgen med familj hem till Gällivare, hans känsla och största önskan var att hjälpa människor som hade det svårt. Jörgen och Solveig beslutade sig för att hjälpa det ryska folket, Jörgen köpte in en godsbuss och den bussen blev startskottet för hjälporganisationen Barnens RäddningsArk. Det har hunnit bli många, många resor med hjälpsändningar till Ryssland, där Jörgen outtröttlig suttit bakom ratten på någon av bussarna som finns i organisationen idag. Barnens RäddningsArk har sitt säte i Gällivare och det finns ett center i Småland. Jörgen bor nu i Oslo och har ett enda mål: utveckla arbetet, öka hjälpen till de som bäst behöver den. I Bolivia finns ett barnhem med ett 40-tal barn. Jörgen har alldeles nyligen kommit hem från Bolivia, med en starkare känsla än någonsin vi måste hjälpa barnen till en meningsfull tillvaro. Du som vill gratulera honom kan göra det genom att ge en gåva till barnhemmet i Bolivia. Postgiro 901111 - 5, mär talongen med: 'Barnhemmet - Grattis Jörgen'. Vi önskar dig allt gott Jörgen! Sven och Ann-Charlotte Johansson Gällivare

Tillbaka till startsidan

Ansvarig för BRA's sidor:
Björn Wilhelmson