Barnens RäddningsArk

---

Resebrev 1 Bilder 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 10 Resebrev 11 Resebrev 12 Resebrev 13 Resebrev 14 Resebrev 15 Resebrev 16 Resebrev 17 Resebrev 18 Resebrev 19 Resebrev 20 Resebrev 21 Resebrev 22 Resebrev 23 Resebrev 24 Resebrev 25 Resebrev 26 Resebrev 27 Resebrev 28 Resebrev 29 Resebrev 30 Resebrev 31 Resebrev 32 Resebrev 33 Resebrev 34 Resebrev 35 Resebrev 36 Resebrev 37 Resebrev 38 Resebrev 39 Resebrev 40 Medarbetare på plats i Bolivia... Resebrev 37 27 april 2004

Hej igen! Ylva och jag hade bestämt oss för att besöka den berömda Machu Picchu. Den gamla inkastaden som återupptäcktes 1912. Vi flög till La Paz och därifrån åkte vi buss. Resan som påbörjades kl 07.30 bestod av tre bussresor och en hel del väntan.. Kl 03.00 kom vi fram till Cusco. Vi sov en stund i bussen och kl 05.00 skulle vi träffa en representant från agencyn som vi anlitat. Hon skulle följa oss till tåget, ge oss vara inträdesbiljetter och presentera oss för vår guide. Vi gick in i bussterminalen och möttes av en skock förväntansfulla guider och agencyrepresentanter som ville sälja biljetter och hotellrum. Vi tog fram vårt lilla brev för att demonstrera att vi redan hade allt ordnat. Det hade vi gjort i La Paz. Vi väntade. Halv sex hade ingen dykt upp och vi var lite oroliga för kl 07.15 skulle tåget gå. Jag ringde ett nummer som jag fått och någon svarade att hon var på väg. Kvart i sex kom hon inspringade med andan i halsen. "Ilba, Ilba" (översättning = Ylva, Ylva). Vi åkte vidare till tågstationen och där kryllade det av andra vitingar som vi. Hon frågade om vi inte ville sitta ner och äta frukost. Vi tyckte inte rikigt att vi hade tid utan ville bara få våra biljetter, betala och sätta oss på tåget. Hon slog sig ner vid ett bord och vi insåg att vi får väl äta frukost då. Vi hade ju trots allt fyra timmars resa framför oss så vi tackade ja och beställde. Hon började springa fram och tillbaka och vimsade runt och det verkade inte som att något var ordnat. Efter en stund kom hon tillbaka med en guide. Han presenterade sig, sa "Vi ses på taget" och försvann. Vi betalde 100 USD var och vi fick våra tågbiljetter. Biljetterna var enkelbiljetter och när jag frågade så sa hon att vår guide hade hemresebiljetterna, bussbiljetter och inträdesbiljetterna. Sen rusade hon iväg och vi satt där som frågetecken och undrade hur detta skulle gå. Det var dags att stiga på tåget. På tåget börajde huvudet spinna. Hade vi blivit lurade? Hur dumma var vi egentligen? Att vi lät henne komma undan. Jag tänkte att jag har ju iallafall hennes telefonnummer. Jag kanske skulle börja telefonterrorisera henne när jag kom hem. Hem ja, om jag kom hem. Vi hade nästan inga pengar med oss och Aguas Calientes, den lilla byn varifrån man bestiger Machu Picchu hade inga uttagsautomater. Ylva funderade på om hon skulle sälja sin klocka eller solglasögonen. Min plan var att vi skulle sjunga på gatorna i Aguas Blancas. Vi börjde titta oss om efter rika medresenärer som skulle vilja förbarma sig över två stackars, dumma svenska flickor. Varje person som gick förbi hoppades vi skulle vara vår guide och vi började undra om vi skulle känna igen honom om vi såg honom och om han överhuvudtaget var med på tåget. Andra guider gick förbi och pratade med sina grupper. Vi grävde i våra fickor och räknade ihop soles och dollar som vi hade och insåg att det nog skulle räcka tillbaka till Cusco men vi skulle få återvända utan att ha sett Machu Picchu. Dagars resa helt i onödan. Vilken skam! Vad skulle folk hemma tro om oss. Och hur stor var sannolikheten att vi skulle komma till Peru igen. Vår enda chans att se Machu Picchu var spolierad och allt var vårt eget fel. Vi hade låtit oss bli lurade så lätt. Vi frågade mannen bredvid oss om han visste vem hans guide var och han sa nej men att han skulle träffa honom där men han var inte orolig för han hade alla biljetter själv. Vi tittade avundsjukt på hans lilla mapp och önskade att vi också hade en sådan. Machu Picchu Utsikten ur tåget var enastående och och det hade varit fantastiskt om vi hade haft ro att njuta av den. Tåget sicksackade ner och vi kom ner i tropikområdet som Machu Picchu ligger i. Det hade regnat mycket och vi såg vattenfall i bergen och floden som gick längs med spåret var full av vatten. Det var varmt och fuktigt. Vi närmade oss Aguas Calientes och då kom han, som sänd från himlen. Vår kära guide, Seferino, vilken lättnad. Där var han, med våra biljetter och allt. Vi skulle få se Machu Picchu trots allt. Vi skulle slippa skämmas inför alla våra vänner och familjer. Vi följde honom ur tåget, nu gällde det att inte tappa bort honom.   Olga vilar i Machu Picchu Ylva i Machu Picchu Olga på Manon Vi hade bara en dag på oss där så vi besteg berget i buss. Annars rekomenderas Inkaleden som tar fyra dar upp och ner. Väl uppe fick vi lämna in våra väskor och kläder för det hade blivit jättevarmt och vi var klädda för den kalla högplatån. Vilken vacker syn. En liten stad på ett berg mitt i djungeln. Ja de flesta har väl sett bilder av Machu Picchu men de ger inte verkligheten rättvisa. Både läget och arkitektureren var imponerande. Guiden var jättebra och berättade och visade massa intressanta saker. Det enda störanade momentet var en ivrig turist som ville visa att hon kunde mer än guiden och ville glänsa med sina kunskaper. För den som önskar mer fakta rekomenderas boken. "Machu Picchu an inka university " som kan lånas av Ylva eller av mig för dem som föredrar att läsa på spanska. På vägen till tåget till Cusco pratade vi om hur smidigt allt gått ända sedan vi kom från Cochabamba. Allt hade ju ordnat sig. Bara en natts bussresa till så skulle vi vara framme i Cobacabana vid Titicacasjön. Där skulle vi vila, sova på hotell igen och göra utflykter till Solön och Månön. Vi hamnade i olika vagnar på tåget och man fick inte passera mellan vagnarna. Efter tre timmars resa stannade tåget och vi undrade vad som hänt. Vi väntade en time och tåget försökte flera gånger rulla men tvärnitade varje gång. I vagnen gick diskusionerna heta om vad som höll på att hända men vi fick ingen information. Efter en timme fick vi veta att motorn var trasig och att de sänt en ny från Cusco men ingen visste hur lång tid det skulle ta. En del hade lämnat tåget och klättrade upp till länsvägen för att lifta med bussarna som passerade där. Jag försökte få tag i Ylva men en nitisk tågvärdinna skällde ut mig och sa att jag inte fick passera. Det var bara att sätta sig igen och spendera tiden med några halvgalna caribier som satt i samma vagn. Till slut hade Ylva lycktas ta sig forbi den nitiska tågvärdinnan och kom in till var kupé. Vi bestämde oss för att lämna tåget allihop och tillsammans med en höggravid brittiska tog vi oss upp till vägen. Vi klämnde in oss med vår packning i en fullproppad buss och fortsatte färden till Cusco. Vi hade igen aning om var vi hamnde men där alla andra gick av gjorde även vi det och sen tog vi en taxi till busstationen. Vi kom en kvart innan nattbussen skulle gå och det var mycket att göra. Skriva biljetter, lämna in packningen, köpa matsack och betala bussterminalavgift men tillslut satt vi på bussen. Den skulle ta oss raka vägen till Cobacabana i Bolivia. Klockan halv sex på morgonen vaknaade vi av att bussen stod stilla. Vi skulle ju inte vara frame föran kl 09.00 och vi hade inte passerat gränsen ännu. Det visade sig att det var blockeringar på vägen och att folket demonstrerade. De sa att vi skulle vänta och se om det gick senare. Vi väntade en timme men sen sa de att det var bättre att försöka gå över bron som de blockerade och ta någon annan buss därifrån. De sa att vi sen skulle gå till ett kontor i La Paz och få tillbaka vara pengar som vi betalat. Vi protesterade och sa att vi inte hade några pengar så då fick vi fem soles var (totalt 20 kr.). Vi började promenaden över bron och en man tänkte stoppa oss men en annan sa "De är ju bara ofarliga turister, låt dem gå" och vi gick. En kall och våt Olga vid gränsen till Bolivia På andra sidan bron hade de tänt en eld och blockerat med stenar. Vi fick tränga ihop oss i en liten minibuss. Vi satt som packade sillar. Efter en dryg halvtimmes vansinnesfärd sa de att vi skulle gå av och ta en annan minibuss. De andra turisterna fortsatte med den gamla bussen för de skulle till La Paz. Vi hoppade in och de sa att den skulle ta oss till gränsen. Vi delade bussen med indianmän och indiankvinnor med stora bylten på ryggen samt en liten kattunge. Efter en stund körde vi in i ett område med snö. Det var en decimeter snö på vägen. Det var iskallt och vi var oroliga att bussen skulle slira. Det är väldigt ovanligt med snö där och alla var lika förvånade. Efter en stund gick det över i regn men det var forfarande jättekallt. Plötsligt stannade bussen och alla hoppade ur. Vi var helt klart inte vid gränsen men busschauffören sa att han inte körde längre. Vi frågade var gränsen var och de pekade "längre däråt". En liten gubbe kom fram och frågade om vi behövde taxi. Vi hade några soles kvar sa vi sa ja tack. Det visade sig att det var en cykeltaxi men det var bara att sätta sig. Det regnade och vi blev allt blötare. Till slut sa han att han inte orkade mer och han kallade på en mopedtaxi istället. Vi gav våra sista soles till mopedchauffören och hoppades att han skulle ta oss till gränsen vilket han också gjorde. Utmattade, våta och frusna stapplade vi in på migrationskontoret. Väl i Bolivia tog vi ännu en minibuss som på mindre än en kvart lämnade av oss i Cobacabana. Strejken i Peru blev värre dag för dag och de turister vi mötte i Cobacabana lyckades inte ta sig in i Peru och inga bussar kom från Peru. Vi var glada att vi kommit över gransen förYlva skulle ta flyget hem till Sverige två dagar senare. Sen två veckor är jag tillbaka i Cochabamba och jag ska försöka hålla mig här tills det är dags att åka hem till Sverige. Inga fler äventyr för min del om de kan undvikas. Hälsningar Olga

Senast ändrad Tuesday, 20-Apr-2010 23:42:20 CEST