Resenytt 2 från Bolivia!

Läs det första resebrevet!

Läs det tredje resebrevet!

Kära vänner!

Så kommer nu äntligen ett par personliga berättelser direkt från Bolivia som jag fick i dag.
Teamet har haft en otroligt intensiv tid där ute med massor av arbetsuppgifter. "Vi hinner inte berätta om allt som sker" har varit dom stående svaren jag fått på mina mail dit ut. Jag förstår vad dom menar. Dagarna vill på inga sätt räcka till och intrycken står på kö. Genom att vi inte reser ut som turister och bara får se det ytliga, utan hamnar mitt i dom djupaste händelserna i vardagslivet, gör att resan till Bolivia blir en otroligt stark upplevelse. När vi reser ut så bor vi tillsammans med våra härliga bolivianska medarbetare. Och då hamnar vi också mitt i den nöd och de arbete dom uträttar bland folket i miljonstaden Cochabamba.
För det mesta är en sådan här resa totalt personligt livsförvandlande! Kanske tycker en del att det är lite dyrt att resa så långt bort. Men jag kan utan tvekan säga att det är en investering för livet.
Solveig, Viktoria, Roger, Rune, Terje, Maria och Ingegerd står på från morgon till kväll. Dom har gjort massor av inköp till hemmet "El Arca". Bland annat har samtliga 21 skolpojkar fått skolmaterial och skoluniformer för hela skolåret. Våra pojkar växer så det knakar. Familjen är stor och utgifterna där efter!
Så har dom också målat och snickrat på hemmet. Bland annat har dom haft problem med att kloakvatten stigit upp i vattensystemet under regnperioden. Nu är detta åtgärdat och en ny vattenpump är på plats. I många rum hade fönstren gått sönder. På vintertid blir det ju kallt. Så nu är många nya fönster på plats. I dag skall dom ut och köpa mer trävirke för att göra klädskåp till pojkarna. Rune och Terje som är snickare gör ett fantastiskt arbete på hemmet. Så här går dagarna för dom tappra sju.
Slutligen vill jag förmedla ett par av väldigt många händelser som Roger och Viktoria har upplevt. Jag fick detta i dag på morgonen och vill ge det vidare direkt till dig.
Tack för ditt stöd och uppmuntran till gatubarnen i Bolivia.

Varmaste hälsningar

Jörgen

Roger:
En kväll var vi till parken där många av gatubarnen samlas. Vi hade med en stor gryta med mat samt annat ätbart till dem. Den här kvällen var det bara ett 20-tal gatubarn i parken, dom sa att en del av dom hade gett sig av till ett annat ställe.
Alla fick äta sig mätta och den stora grytan var snart tom på mat.
De flesta barnen sniffade hela tiden från sina limburkar, men det fanns även några som använde alkohol, bl.a en familj med flera små barn. Efter ett tag så lämnade den familjen parken och av någon anledning lämnade dom en av sina små döttrar ensam i parken. Hon var kanske 3 eller 4 år gammal. Vi fick höra av de andra gatubarnen att hon brukade bli lämnad ensam, det enda hon fick var två mynt samt att dom sa att hon inte skulle prata med någon. Så hon satt helt ensam på stenmuren, vi forsökte prata med henne men hon svarade inte på tilltal.
Efter ett tag så fick vi tag på en flicka som lever ute på gatan och som kände familjen och hon lovade ta hand om henne över natten. Hon tog upp henne i sin famn och då kunde hon antagligen visa sina känslor, hon började gråta hejdlöst och flickan tröstade henne så gott hon kunde.
En annan av gatubarnen hade ett otäckt sår på handen, så honom tog vi till en sjukmottagning. Där snittade de upp det infekterade såret utan bedövning. Den lille stackaren skrek hjärtskärande. Men tack vare detta skulle handen bli bra igen.

Detta var två människoöden som vi fick ta del av den har kvällen, och jag kommer aldrig att glömma dom.
Roger Kemi, Kiruna, Sverige

Viktoria:
I går kväll kom det en ung flicka hit hem till Ana Maria och var helt forkrossad. Hon grät och skakade. Den unga 17-åringen berättade att hennes kille hade misshandlat henne sönder och samman for att hon hade blivit steril. Hennes smalben hade stora blåmärken och det såg liksom puckligt ut. Hon hade också blivit slagen med en sten i huvudet. Hon sa att hon frös, så vi skrapade ihop lite kläder åt henne. Rune gav en skjorta, Terje en t-shirt och jag ett par sockar. Hon tog på sig alltihopa på en gång. Under tiden hon berättade sin historia, frågade hon oss gång på gång om vi trodde på det hon sa. Hon er nog van vid att aldrig bli tagen på allvar.
Gråtandet stoppade efter en stund. Till slut gav vi henne lite mat och hon fick gå från Ana-Marias hus varm, mätt, och med ett lättare hjärta. Pappa!
Jag längtar inte hem, jag vill vara här ute!

Kram
Viktoria Wrengbro, Oslo, Norge