Barnens RäddningsArk

Resebrev 1 Resebrev 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 10

RESEBREV 5 Jörgen o Viktoria Wrengbro, februari 2009

Kära Vänner! Plötsligt ser jag Eduardo komma gående med sin käpp. Jag känner honom sedan många år. Att han lever är ett under. Han är förlamad efter ena sidan och har svårt att gå. Många gånger är han aggressiv och man vet aldrig riktigt vad han skall göra. När Eduardo närmar sig så ropar jag till honom. Han stannar upp och tittar på mig. Så ler han mot mig igenkännande och säger hola (hej). Jag vet inte riktigt varför jag känner speciellt för honom. Men jag tror att vi fick en speciell kontakt för några år sedan då han berättade för mig om sitt liv. Den gången satt han och sniffade som vanligt, men plötsligt la han bort plastflaskan med lim och tittade på mig och berättade om sitt liv. Det var en förunderlig kväll och sitta där på gatan i regnet och kylan och lyssna till hans berättelse. På något sätt var det ett förtroende jag fick av honom. Han berättade att hans mamma hade satt honom på gatan som liten och sagt åt honom att vänta tills hon kom tillbaks. Hon kom aldrig tillbaks och Eduardo började då sitt liv på gatan och där är han fortfarande. Eduardo får mat Eduardo är hungrig. Han blir serverad soppan vi har med oss av en kvinna som också lever på gatan med sitt barn. Genom att Eduardo är förlamad efter ena sidan och han inte kan använda ena armen har han svårt att få upp plastskålen med maten till munnen. Jag hjälper honom och får ett kort gracias (tack). Sen äter han under tystnad och bara ser sig vaksamt omkring. Ingen får komma nära och ta hans mat. Jag står vid hans sida och mina tankar går till Rosa de Sarón och El Arca och alla som bor där och jag känner en berusande tacksamhet över att ha dessa hem som räddat så många barn under åren. Hade vi haft hemmen när Eduardo var liten hade han kanske varit en yrkesman i dag med familj. Men istället sitter Eduardo framför mig som en spillra av en människa i djupaste förnedring. Hur länge kommer han att leva? Jag hoppas länge för jag vill gärna träffa honom varje gång jag kommer till Bolivia. För mig är han en vän som ger mig styrka och motivation att fortsätta arbeta. Så försöker Eduardo resa sig upp. Han ser på mig och sträcker upp den friska armen mot mig för att jag skall hjälpa honom att komma på benen. Han har ett köttben i handen och jag funderar på vad han skall göra med det. Till min stora förvåning så haltar han bort mot en hund som ligger på gräsmattan en bit därifrån. Han slänger benet till hunden och står sen kvar och ser på under tiden den gnager i sig lite fett och senor som blivit kvar på benet. Eduardos omtanke om hunden förvånar mig verkligen och visar att mitt i mörkret finns känslor som man kanske inte trodde existerade längre. Kanske du och jag har mycket att lära från Eduardo? Jag ställer mig slutligen frågan innan han lämnar oss. Vad rör sig i hans hjärta och tankar? Det får jag förmodligen aldrig något svar på. Men ett vet jag, Eduardo är min vän trots att han ibland inte känner igen mig. Ana Maria i samtal med Eduardo Livet på gatan går inte att beskriva. Det måste upplevas. Men det kan bara upplevas om man har de rätta kontakterna och om man vågar sig dit. Genom Ana Maria och hennes mångåriga arbete med dem som lever på gatan kan man vara ganska trygg och följa med henne när hon delar ut mat. Det har jag gjort många gånger under åren. Jag känner många av gatubarnen. De kommer fram och hälsar och några kramar om mig. Men det tragiska är att varje gång jag kommer ut till Bolivia så är flera av dem jag träffat tidigare som inte längre är i livet. De flesta av dem går en tidig död tillmötes om de inte lämnar livet på gatan. De dör av sjukdomar, våld, olyckor och begår självmord. Det absolut viktigaste vi kan göra är att arbeta preventivt och förhindra barn att börja leva på gatan. Ju tidigare vi kan få kontakt med dem ju lättare är det att kunna göra något. Jörgen