Barnens RäddningsArk

Resebrev 1 Resebrev 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 10

RESEBREV 7 Jörgen o Viktoria Wrengbro, februari 2009

Ana Maria och Jhovana

Ana Maria delar ut kort

Kära Vänner! En dag var jag uppe med Ana Maria och Pepe (hennes ständige medhjälpare) till ett litet slumläger där barn och ungdomar bor tillsammans. Mötet var som vanligt hjärtligt trots att det var nästan två år sedan jag sist var där. Jovanna 25 år och som bott på gatan och i slummen sedan hon var 12 år kom sakta gående bland kaktusarna upp mot vår bil. Den här gången kom hon utan sin Felipe. Honom träffade jag sist jag var ute men nu hade han dött av sin sjukdom. Jhovana log mot mig men jag såg att hon var ledsen. En annan ung kvinna kom också upp till bilen. Hon var gravid och hade med sig sin kille. Snart var det många samlade runt bilen och Ana Maria började dela ut kort som vi tagit av dem sist vi var i Bolivia. Alla blev glada när de fick ett kort av sig själva. Några kort blev kvar i Ana Marias hand. De var kort på dem som bland annat nu inte längre är i livet. När vi pratat en stund gick Viktoria, Pepe och jag, ner till lägret vid muren. Det var mindre den här gången än sist vi var här. Ena delen av lägret hade polisen rivit. De som hade bott där delade nu utrymmet under det andra plasttaket med de övriga. Några fick inte plats och fick ligga under bar himmel. Jovanna tog tag i min arm och drog mig lite avsides. Hon tittar på mig med sin flackande blick och frågar lågmält och blygt. Kan inte du köpa en ny plast presenning till oss så vi får ett tak och slipper vi regnet? Jag lovade henne inget innan jag pratat med Ana Maria. Det är lätt att det blir bråk om man ger till en och inte till alla. Men kanske jag kan ordna det. Självklart vill man hjälpa men det är inte säkert att det ändå blir rätt. När vi hälsat på alla går vi upp till bilen och delar ut maten ur den stora soppgrytan. En ung och söt flicka kommer sakta gående fram till bilen. Hon har svårt att gå och verkar vara på gränsen att bli förlamad i benen. Ana Maria berättar att flera av de sniffande ungdomarna har fått denna sjukdom och även dött. Ingen verkar riktigt veta vad det kan vara, mer än att det har att göra med deras sniffande av skoklister. Det som är så tragiskt är att om de inte själva vill komma under vård så kan man inget göra. Sakta sätter hon sig ner på backen och börjar äta maten under tystnad. Jag tar några bilder på henne i smyg, men helst hade jag velat köra henne direkt till sjukhus. När maten är slut så tar vi farväl av alla och lovar att komma tillbaks en annan dag med en full soppgryta. Än fast man inte kan göra så mycket så känner man ändå en djup tillfredställelse att de fått äta sig mätta. Jörgen

Hungrig och svårt att gå

Gravid och bor i slummen

De bor trångt under plasttaket