Barnens RäddningsArk

---

Resebrev 1 Bilder 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 10 Resebrev 11 Resebrev 12 Resebrev 13 Resebrev 14 Resebrev 15 Resebrev 16 Resebrev 17 Resebrev 18 Resebrev 19 Resebrev 20 Resebrev 21 Resebrev 22 Resebrev 23 Resebrev 24 Resebrev 25 Resebrev 26 Resebrev 27 Resebrev 28 Resebrev 29 Resebrev 30 Resebrev 31 Resebrev 32 Resebrev 33 Resebrev 34 Resebrev 35 Resebrev 36 Resebrev 37 Resebrev 38 Resebrev 39 Resebrev 40 Medarbetare på plats i Bolivia... Resebrev 36 12 oktober 2003

Hej! Sist jag skrev var jag på väg hem. Att ta sig hem visade sig vara svårare än jag trott. Vi skulle åka från Tarija till Potosi och så vidare till Cochabamba. Efter sex timmar i bussen stannnade vi i en liten byhåla. Klockan var elva på kvällen och det var helt mörkt ute. Busschaufförren meddelade att vägen var blockerad längre fram och att vi skulle vänta i byn. Vi försökte sova så gott vi kunde efter åtta nätter i buss så var inte en till så farlig men det visade sig vara svårare att sova när bussen står stilla. Mitt i natten började de dessutom bråka utanför. Två bussar hade passerat från andra hållet och folket ville vidare. Busschauffören vägrade för han trodde att det var bussar som vänt om för att de inte kunde passera. Kl 06.00 var det fullt liv på bussen och vi kunde se att vår lilla by låg vackert inklämd mellan bergen. Ingen visste om vi kunde åka vidare så vi väntade och väntade. Så kom det två bussar till och det visade sig att det var bussar som åkt före oss och som inte kunnat passera. Kl elva hade busschauffören bestämt sig för att vända och vi åkte tillbaka till Tarija. Efter 23 timmar var vi tillbaka i Tarija. Vi insåg att den enda vägen till Cochabamba var luftvägen så vi begav oss till flygplatsen. Vi hade sett en landningsbana från bussfönstret och vårt mod steg. Med flottigt hår, dammiga kläder och svullna fötter klev vi in på flygplatsen och vi fick veta att det gick ett flyg inom en timme. Så landade vi plötsligt i Cochabamba och vi fattade inte riktigt att vi faktiskt var hemma. Ingen väntade oss hem än på två dagar och vi hade inte hunnit ringa någon men Javier och Ximena och deras söta döttrar kom och hämtade oss. Vilket kärt återseende!! Från det pusskalas som utbröt åkte vi vidare till nästa. I Ana Marias hus väntade en hel familj på att få pussas och kramas. Det var marknadsdag och min bil var som väntat instängd i Ana Marias hus, så jag sov över där. Kvällen gick fort med presentutdelning och berättelser om resan. En skön dusch och sedan stupade jag i säng. Jag vaknade tidigt och kunde inte vänta med att åka hem. Förväntan steg medan jag körde den välbekanta vägen hem. När jag svängde in på den lilla grusväg som leder till El Arca kunde jag se vissa små förandringar. Några nya hemgjorda fartgupp och kaktusarna som börjat blomma. Eukalyptusträden lite grönare än tidigare. Jag såg Edwin, en av mina pojkar, som var på väg till skolan. Han gick i sin egen värld men plötsligt såg han bilen och jag önskar att jag hade kunnat filma det leende som spred sig i hans ansikte. Jag hoppade ur bilen och när vi kramades insåg jag att jag verkligen är hemma. Lyckan spred sig inom mig när jag körde den sista kilometern hem. Jag önskar att mina pojkar kunde förstå hur mycket jag älskar dem och vilket intryck de gör på alla som kommer hit men de förstår inte. De är så märkta av att ha vuxit upp utan kärlek. Hur kan en som blivit förkastad av sina föräldrar förstå vad kärlek är? Det är bara Gud som kan hjälpa dem att förändras på insidan. När jag körde in på gården såg jag de yngsta pojkarna komma springande och jag hörde deras rop "Olga kommer, Olga kommer". Jag hann inte packa ur bilen innan jag blev meddragen på en rundtur på gården. Med Damian och Nelson på var sin sida blev jag visad runt bland djuren. Mina höns har vuxit jättemycket. Alla tar hand om dem och jag tror de övergöder dem för de är större än alla andra. Gården kryllade av nya höns och två gånger fick jag krypa in under hönsnätet för att se på Burgoas nykläckta kycklingar. Orlandos hönshus har fått en fjärde våning. Ankorna badade i en nygjord liten ankdam. Kaninerna förökar sig, som kaniner, helt enkelt. Jag fick låna en av Reynaldos små mjuka kaninungar några timmar. Den nya vattencisternen hade också blivit klar så nu kan jag duscha när jag vill och slipper att åka och våldgästa mina vänner för att få en dusch. De vattnet räcker en vecka nästa gång pumpen inte fungerar eller trycket är för lågt. När vi var klara med gården var det dags att hälsa på resten. Jag upptäckte att inte bara djurfamiljen förökats utan att vi även fått en ny pojke, Gabriel som är tretton år. Som jag förutspått så var reaktionerna blandade bland pojkarna. En del ville inte sluta att kramas och andra hälsade inte på mig förrän dagen efter och några straffar mig fortfarande. När jag efter några timmar kom in på mitt rum så var där en ständig ström av pojkar som kom och gick, mest kom. Den välbekanta brist på luft kändes av men vad gör väl det? Vi hade tävling om vem som hade det mest elektriska håret. Det gick till så att jag gnuggade ballonger i håret på dem och sedan satte upp i taket. Dens ballong som satt kvar längst vann. Allt för den här gången. Skriver nog snart igen för det är många nya intryck nu när jag varit borta ett tag. Hälsningar Olga

Senast ändrad Tuesday, 20-Apr-2010 23:42:40 CEST