Barnens RäddningsArk

Resebrev 1	Bilder 2	Bilder 3	Bilder 4	Bilder 5	Bilder 6
Resebrev 7	Resebrev 8	Bilder 9	Bilder 10	Resebrev 11	Bilder 12
Resebrev 13	Resebrev 14	Bilder 15	Bilder 16	Bilder 17	Resebrev 18
Resebrev 19	Resebrev 20	Bilder 21	Bilder 22

---

Resebrev 19 Solveig och Olga i Bolivia   19 april 2002

Hej... Idag har vi varit och köpt skoputsarboxar på fängelset. På torget utanför säljs varor som internerna har tillverkat. De måste själva stå för matkostnader när de sitter inne så det är ett sätt för dem att överleva. Många har även barn med sig i fängelset som de försörjer . Överallt ser man unga pojkar med sina boxar och sin lilla pall. Flera av dem köper sina boxar på fängelset. I förrgår när vi var ute och handlade kom det fram en liten pojke och frågade om han fick putsa mina skor. De var vita före putsningen och grå efteråt trots att han arbetade hårt med dem. Hans lilla trasa var inte direkt ren. Han fick iallfall lite pengar men det är svårt att tänka på att det är sa han försörjer sig. Ikväll har vi, Solveig och jag, haft en liten avskedsmiddag med AnaMaria, Santi, Tage och Hege med familj. Vi hade väldigt trevligt och glömde nästan var vi var... När vi kom ut på gatan blev vi genast påminda. En flicka på 9 år frågade om pengar och mat. Vid husväggen stod hennes äldre bror. Han var blek och utmärglad, hade svarta ringar runt sina insjunkna ögon och han såg ut att ha kraftig blodbrist. I ett skynke bar han sin lillebror på 2 år. Han såg ut att falla ihop närsomhelst och det skar i hjärtat att se honom. Bilden av syskonen sitter inpräntad på näthinnan och jag tänker på dem hela tiden. Vi fick veta att deras mamma låg på sjukhus efter en operation och deras pappa låg hemma med brutet ben. De hade tre syskon till. Här får man själv betala sin sjukhusräkning och kan man inte betala så får man ligga kvar tills man har betalat. Vilket innebär att räkningen stiger, (snacka om idiotiskt system). Det finns vakter med gevär på sjukhusområdet som bevakar så att ingen smiter fran räkningen. De fick lite pengar men det kändes som en droppe i havet. Jag undrar vad som ska hända med dem. Jag har träffat Mariella som vi följde till ögonlakaren. Hon och de tre barnen är friska och vi har träffat dem flera gånger när vi delat ut mat till gatubarnen. Hennes lilla bebis som föddes i november har blivit uppkallad efter Tage. Här i Bolivia kan man knappt uttala namnet men Mariella har bestämt sig. Tage kände sig hedrad och fick bära runt på lill-Tage under hela matutdelningen. De bor på gatan så lill-Tage har ingen ljus framtid som det nu ser ut. Jag önskar verkligen att han och hans broder fick komma bort från gatan. Skall nu gå och lägga mig för i morgon bitti ska vi till hotell Negro och dela ut frukost till de gatubarn som övernattar där. Hälsningar Olga

 

Senast ändrad Tuesday, 20-Apr-2010 23:42:45 CEST