Barnens RäddningsArk

Resebrev 1	Bilder 2	Bilder 3	Bilder 4	Bilder 5	Bilder 6
Resebrev 7	Resebrev 8	Bilder 9	Bilder 10	Resebrev 11	Bilder 12
Resebrev 13	Resebrev 14	Bilder 15	Bilder 16	Bilder 17	Resebrev 18
Resebrev 19	Resebrev 20	Bilder 21	Bilder 22

---

Resebrev 20 Solveig och Olga i Bolivia   20 april 2002

Sista dagen i Bolivia Ja, nu är det bara en natt kvar tills vi åker hem. Har just kommit tillbaka från El Arca. Solveig och jag har varit där hela kvällen och delat ut kläder och godis och pratat med pojkarna. Jag har även brutit arm med Adolfo och Damian och haft stenstötning med de stora killarna. Har man ingen kula så får man ta vad som finns och gatustenar är det gott om. Både de och vi är ledsna att vi ska åka. De ber oss att ta dem med hem till Norge. Det är verkligen hjärtslitande. De kallar Solveig för mamma och det är tungt för henne att lämna dem. Alla frågar när vi kommer tillbaka. Det är verkligen kul att se de stora killarna som har varit där sedan starten och se hur de utvecklas och får utbildning. Det är stor skillnad mellan de barnen som nyss kommit från gatan och de som har gått igenom rehabilitering och börjat skolan. Förra lördagen besökte vi Jaime (Ana Marias) bror på hans läkarmottagning. Han jobbar hårt från 8.00 till ca 21.00 på kvällen. Han går inte hem förrän mottagningen är tom på folk. Dessutom har han mottagning mellan 10.00 och 15.00 på lördagarna för de allra fattigaste och då tar han inte betalt. Han gör ett otroligt jobb. Vi gav honom nålar, sprutor, handskar, mediciner och annat material som jag fått med från Norge. Han blev jätteglad för nu kan han hjälpa ännu fler. Nu på morgonen gick Ana Maria, Peppe och jag till "Hotell Negro" med frukost. Mjölkchoklad och bröd är det bästa de vet. Jag har ju varit där tidigare, men det är ända en chock att komma dit. Skoklisterlukten och stanken av urin är kväljande och bara tanken på att det är de enda "hem" de har är frustrerande och tragiskt. Det var många små barn och bebisar där. De flockades runt Ana Marias rullstol och ville upp till henne. En flicka på ca 13 år satt i en lucka uppe i taket och sniffade. Hon ville att jag skulle ta kort på henne. Det kändes hemskt att ta kort på nöden och samtidigt känna sig så maktlös. Vi har haft det fantastiskt här i Ana Marias hus och jag har aldrig mött större gästfrihet. Det spelar ingen roll hur många som går härifrån, det finns allltid nya människor att bjuda på middag eller ge en talrik soppa. Innergården är sällan tom på folk. Förrutom Marco och Peppe som bor här hela tiden så har de Fernando som är 9 år och bor här varje helg. Han bor annars på El Arca. Jag kommer att sakna människorna här, men det är fantastiskt att veta att de finns här och vad de betyder för de hemlösa och fattiga människorna i staden. Hälsningar Olga

Solveig delar ut kläder till Edwin

Solveig och Ever

Erlan får kalsonger

José-Luis

 

Senast ändrad Tuesday, 20-Apr-2010 23:42:45 CEST