Barnens RäddningsArk

---

Resebrev 1 Resebrev 2 Resebrev 3 Resebrev 4 Resebrev 5 Resebrev 6 Resebrev 7 Resebrev 8 Resebrev 9 Resebrev 10 RESERAPPORT 1 Jörgen o Solveig Wrengbro, januari 2007

Just nu befinner vi oss i Bolivia. De första dagarna här i Cochabamba har varit fyllda av oroligheter. Vi vet inte vad som nått fram till er via TV och tidningar. Men situationen här i landet har varit mycket allvarlig och speciellt här i Cochabamba. Folket har blockerat vägar och allt annat som skall fungera i samhället. Skolor har varit stängda och det har varit ont om mat. Det har varit riskabelt att röra sig på gatorna. Jag gick ut med en boliviansk vän för att med egna ögon se vad som skedde. Jag tog kameran med mig och vi rörde oss bland folket och poliserna. Men allt slutade med att vi fick springa för att komma undan tårgas och gummikulor från polisen. Det smattrade i plåten bakom oss där vi sprang när gummikulorna ven ring öronen. En ny erfarenhet i livet…           När jag tog bilder så kom folk fram och frågade om jag var en journalist. Folket som demonstrerade gillar nämligen inte journalister och attackerar radio och TV stationer med stenar och andra tillhyggen. Naturligtvis var jag snabb och talade om att jag var en turist från Sverige (Europa). Då lugnade de sig och började prata med oss. Men jag såg också många onda ögon som ville annat än prat. Sen kom polisen och det blev en naturlig och snabb avslutning på samtalen. Folk gick omkring med träpåkar och annat de kunde slå med. Över 200 personer blev skadade och vad vi vet blev två dödade. En ung grabb på 16 år slog de i huvudet med en yxa och sen ströp de honom med en livrem. Stadshuset fick stora skador då folket kastade stenar och försökte sätt eld på byggnaden. Det går många rykten och det är svårt att få en uppfattning om vad som är sant. Nu är det mesta lugnt och vi har börjat kunna röra oss fritt och arbeta som vi tänkt.         Livet på gatan och i slummen är en blandning av sorg och glädje. Det är en sorg att se de liv som barnen fortfarande lever men samtidigt blir det en stund av glädje att återse varandra. De var ett år sedan vi var här ute och det värmer i hjärtat när man får möta dem man känner sen tidigare. En dag när vi var ute och gick så mötte vi Eduardo. Han har vi skrivit om flera gånger tidigare. Han var ute och tiggde och vi ropade på honom. Vi hoppades att han skulle känna igen oss. Men vi är osäkra på om han gjorde det. Han är ett vrak av en människa efter det liv han levt. Att han över huvud taget lever kan vi bara inte förstå. Han har levt hela sitt liv på gatan sedan han var 2-3 år. Idag är han förmodligen omkring 25 år. När vi skildes åt så log han mot oss och frågade när vi skulle komma och dela ut mat. Sen vandrade han stödd på sin käpp vidare för att tigga pengar till mat och det skoklister han sniffar. På flickhemmet Rosa de Sarón har vi nu överfullt med flickor i olika åldrar. En del av dem har barn. Totalt har vi nu 37 st att ta hand om och utrymmena är fyllda till bristningsgränsen. Nu måste vi ut och köpa åtta nya våningssängar så att de får mer plats att röra sig på. Till vår stora glädje kommer 21 av flickorna att gå på skola i år. Terminen börjar nu i februari och förberedelserna är i full gång.   Som vi berättat tidigare, så fick Ana Maria ett pris av FN för sitt arbete. Ett pris som delades ut i Wien i Österrike. För dessa pengar skall vi nu börja bygga det nya Rosa de Sarón på den mark vi köpte för ett år sedan. Som alltid här i Bolivia så måste man börja bygga en mur runt marken som skydd mot obehöriga. Sen kan man börja bygga de övriga. Detta byggprojekt är av högsta prioritet för att få ett bättre boende för flickorna och även för att vi skall kunna ta emot fler som står på kö för att få komma. Vi får börja bygga steg för steg utefter den ekonomi vi får in. Ana Maria får besök av Serafina som tidigare varit på Rosa de Saron. I övrigt kan vi berätta att arbetet går väldigt bra här ute. Men det saknas verkligen inte utmaningar. För vår del handlar det om att få in ekonomi till alla viktiga projekt som skall genomföras. En uppgift och ett ansvar vi inte får misslyckas med. Men vi känner enbart en inspiration och glädje med dessa utmaningar och vi är övertygade om att vi skall lyckas. Hjälps vi alla åt så går det bra. Vi återkommer med fler rapporter framöver. Jörgen och Solveig i Bolivia